Putins lögner om Ukraina avslöjas i rysk media

Till skillnad emot flera andra på Aftonbladet och många andra i svensk media har Wolfgang Hansson i sin rapportering om Ryssland och Ukraina utgått ifrån ett konsekvent engagemang för demokrati och folkrättens principer. Här utgör Hansson ett positivt undantag inte minst emot sin tidnings kulturchef Åsa Lindeborg som har intagit en ny-marxistisk offensiv i svenskt kulturliv. Lindeborg har tillsammans med bl.a. Dala Demokratens chefredaktör Göran Greider tagit Putnismen i försvar och medvetet spridit Moskvas propaganda.

I en läsvärd artikel kommenterar Hansson nu de uppgifter som Novaja Gazeta, en tidning som står den demokratiska oppositionen nära och är en av få kvarvarande fria medier i dagens Ryssland, för fram om att händelserna i Ukraina är led i en rysk plan på att ta över landet. Och att enligt denna plan, var det förut bestämt att Moskva skulle ingripa i Ukraina inom närtid. Hanssons artikel är publicerad med rubrik: "Putin ljög hela tiden."

Hanssons artikel i Aftonbladet




Novaja Gazetas logga.

Redan innan demokrati aktivisterna på Euromajdan i Kyiev (Kiev) lyckades största den ex-kommunistiska diktaturen under Viktor Janukovitj för ett år sedan varande Hansson för Putins ambitioner om att återskapa Sovjetimperiet. Tyvärr fick Hansson rätt i sina dystra bedömningar. Nu visar uppgifterna i Nova Gazeta att Hansson också har haft rätt i sak.

Hansson har nu rätt i sin analys om att det mest anmärkningsvärda i Novaja Gazetas uppgifter är att det ryska angreppet först på Krim och sedan på andra delar av östra Ukraina inte har haft politiska eller militära orsaker, utan styrs av rent ekonomiska vinstintressen. Om detta skriver Hansson i sin artikel:



Karta över Krim.

"Han handlade drevs av krassa ekonomiska och geopolitiska faktorer. Han ville inte riskera att den viktiga industrin i östra Ukraina eller kontrollen över gasleveranserna till Europa genom Ukraina skulle hamna utanför Rysslands grepp."

Jag håller med Hansson om att detta tydligt visar det som han, jag och många andra redan har misstänkt, att Putin ligger bakom vad som har hänt i Ukraina och att regimen i Moskva har som ambition att, som Hansson uttrycker saken: "Putin skulle svälja Ukraina".

Hur detta påverkar omvärldens bild och relation med Putin? Samt hur vilka andra planer finns i Kreml för länder i forna Sovjetimperiet t.ex. de Baltiska staterna, Georgien, Moldavien, Polen etc.? Dessa två frågor som Hansson ställer i sin artikel känns alltmer relevanta och aktuella.



Vladimir Putin i KGB:s uniform.

Om detta skriver Hansson:

"Det anmärkningsvärda är att allt är del av en större, i förväg uppgjord plan och inte en spontan utveckling driven av händelserna.

 

Det kommer förmodligen att ändra synen i utlandet på den ryske presidenten och hans syften. Putin handlade inte i ett akut läge för att rädda den ryska flottbasen på Krim från att kunna övertas av Nato i framtiden eller för att skydda den rysktalande befolkningen. "

"Tänker han sig att ingripa mer kraftfullt i andra forna sovjetrepubliker som Georgien och Moldavien? Har han några planer för de baltiska staterna som numera ingår i Nato och som känner sig klart hotade av ryska aktioner i deras länder."

Det är bara att instämma i Hanssons sammanfattande analys:

"När den ryske ledaren säger att ”det viktigaste är att avtalet från Minsk efterlevs” så är det rena hånet mot Merkel och Hollande som var med och skrev på. Ryssland har redan från första stund brutit mot vapenvilan och har uppenbarligen inte en tanke på att följa den. Precis som det är en ren lögn när Putin fortsätter hävda att Ryssland inte är inblandat i striderna.

Frågan är vad som blir västvärldens svar."

Frankrikes president Francois Hollande.

Läsa mer:
Nyligen kom Wolfgang Hansson ut med sin bok:
"Den döende kommunismen - Från Berlinmurens fall till det kalla krigets återkomst",
Historiska Media, Lund 2014.

Du kan beställa boken här via Adlibris:

Hanssons bok på Adlibris

I Norrköpings Tidningar kommenterar Hans Stigson Michajlov Novaja Gazetas avslöjande om den ryska Generalplanen för Ukraina. Stigson Michajlov tillhör de få inom svensk media som redan tidigt varande för Putins dolda maktanspråk. Hans artikel är intressant och rekommenderas varmt.

Stigson Michajlovs artikel i NT




Bild ovan: Euromajdan (Frihetstorget) i Kyiev (Kiev).

Bild nedan: Tysklands Förbundskansler: Angela Merkel


Etiketter: Aftonbladet, Wolfgang Hansson, Vladimir Putin, Ukraina, Krim, Angela Merkel, Francois Hollande, Georgien, Moldavien, Baltikum, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Åsa Lindeborg, Göran Greider, Putnismen, Sovjetimperiet, Berlinmuren, Det kalla kriget, Adlibris, Novaja Gazeta, Euromajdan, Majdan, Kyiev, Kiev, Nato, Viktor Janukovitj, Minsk,  Norrköpings Tidningar, NT, Hans Stigson Michajlov, 

UD:s finlandisering av Sverige

I Svensk Tidskrift har Amanda Wollstad skrivit en läsvärd artikel om Margot Wallströms och UD:s kryperi för Moskva mot bakgrund av UD:s märkliga kontakter med den ryska ambassaden inför ett svensk deltagande i en internationell flygövning över Östersjön. Hennes artikel är publicerad under rubrik: "Ingen isolerad incident." 

Wollstads artikel

Wollstrand har rätt i sin analys om att det är OK att Sverige informerar andra länder om att man tänker delta i militära övningar men att det står Sverige fritt att välja med vilka vi övar, hur vi övar och när vi övar.

Eller som Wollstad uttrycker saken i sin artikel:

"Att och när Sverige övar är information man delar med sig av för att undvika missförstånd, i enlighet med internationella överenskommelser och diplomatisk kutym. Men detaljerna, de bör vi hålla för oss själva. Vilka fria länder Sverige väljer att samöva med har Ryssland inte med att
göra. "



Ett JAS 37 Gripen plan.

Tyvärr så har Wollstad också rätt i sin analys att denna minst sagt märkliga utbyte med Rysslands ambassadör inte är en engångs företeelse utan är endast en händelse av flera i ett tydligt mönster av en underdånighet inför Putinregimen i Moskva. En strävan efter att anpassa Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik efter ryska önskemål. En utveckling som är tydlig sedan vänsterregeringens tillträde i höstas.

Denna "Finlandisering" av Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik har flera orsaker. Ett skäl är en påtaglig rädsla som utmynnar i en undergivenhet inför Putin. En bristande självkänsla som resulterar i en strategi att göra allt för att inte reta upp Moskva. Som t.ex. att utlova den ryska ambassadören att svenska Jas-plan inte ska landa i Estland.

Ett annat skäl är att det inom socialdemokratins vänsterflygel som Wallström och delvis även Löfvén tillhör (men inte statsråd som Damberg, Ygeman och Hultqvist) och inom det andra regeringspartiet Miljöpartiet finns en viss ideologisk förståelse för ryska synpunkter. En känsla av ett antikolonialt släktskap med Moskva som bl.a. bygger på en djup motvilja inför EU, Nato och USA och en längtan efter att Sverige åter ska få utgöra en aktör mellan öst och väst.

En tredje grundläggande utgångspunkt för denna eftergiftspolitik är en naiv och världsfrånvänd idealistisk syn på utrikes- och säkerhetspolitik, i stort, byggt på pacifism och ryggmärgsmässig strävan efter konsensus. En annan ingrediens i denna politiska vänster kultur är en längtan tillbaka till Palmé epokens vansinniga övermod om Sverige som en moralisk stormakt tillsammans med ett vurm för FN och tredje världen.



Olof Palmé (S) statsminister 1969-1976
och 1982-1986.

Vad som i stället behövs är en snabb och målmedveten upprustning, ett tydligt svensk engagemang för vi som land kommer att försvara internationell rätt och demokratins principer i Europa även om detta kommer kräva användning av militärt våld. En annan grundbult i denna strategi måste vara en strävan efter en utökad samverkan med Europas demokratier. Att inte ens förutsättningslöst utreda ett svensk medlemskap i Nato i dagens alltmer spända läge i Europa är en allvarlig felsyn. Demokratierna behöver varandra nu mer än någonsin. Och måste samverka sin utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik i ökad omfattning. Ensam är inte stark, inte ens tillsammans med Finland. Men gärna ett Nato medlemskap genast för min del.

Wollstad ger i sin artikel fler exempel på Wallströms fadäser i sin "Finlandiserings strategi." T.ex. hennes märkliga kommentar om att Sverige för första gången nu är rädda för Moskva, hennes överslätande attityd efter att ett ryskt signalplan var nära kollidera med ett SAS plan utanför Malmö, hennes argumentering mot att återinföra ett psykologiskt försvar och hennes stopp för att Sverige ska utveckla egen militär förmåga när det gäller cybervapen och för att bemöta rysk cyberkrigföring.

Det skrattretande låga budet ifrån finansdepartement om militära anslag inför kommande årens försvarsbeslut är också ett tydligt tecken på att vänsterregeringen inte vill, inte kan, inte förstår, eller allt detta i en olycklig kombination, förmår sig till att kraftsamla resurser för en realistisk säkerhets- och utrikespolitik. 

Min egen slutsats är att det är hög tid nu, att det är verkligen dags för en ny regering även om detta måste ske med stöd ifrån Sverigedemokraterna, att överge Decemberöverenskommelsen och att vi nu ska beredskap för ett nyval. Jag har hellre Carl Bildt eller Lars Adaktusson, eller någon annan Allianspolitiker som utrikesminister än Margot Wallström.



Lars Adaktusson (KD).

Wollstad sammanfattar sin analys genom att skriva:

"Sammantaget framträder en bild där Sverige steg för steg anpassar sig efter ett annat lands påtryckningar. Små steg, ja visst, men små steg bort från en absolut princip: vår rätt att själva utforma vår utrikes- och säkerhetspolitik.

Är man inte konspiratoriskt lagt sluter man sig till att det handlar om en oförmåga hos Wallström och delar av Utrikesdepartementet att förstå sitt uppdrag – och sin motståndare. För en utrikesminister i Sverige under det allvarligaste säkerhetsläget sedan kalla kriget är inte konsensus det högst eftersträvansvärda. Det viktigaste är inte att Rysslands ambassadör ska ”förefalla nöjd” med svaret på frågan om våra övningar och vårt handlingsutrymme. "

Tyvärr är det endast att instämma i Wollstads analys. 

Bild ovan: Ryska ambassadens entré i Stockholm.

Bild nedan: Carl Bildt (M)



Etiketter: Amanda Wollstrand, Svensk Tidskrift, Margot Wallström, S, Socialdemokraterna, Mp, Miljöpartiet, Vänsterregeringen, De röd-gröna, Östersjön, Baltikum, Estland, Ryssland, Finland, Utrikespolitik, Säkerhetspolitik, Försvarspolitik, UD, Utrikesdepartementet, Utrikesminister,  Rysslands ambassadör, Rysslands ambassad, Finlandisering, Jas, Jas plan, Moskva, Putinismen, Vladimir Putin, Stefan Löfvén, Anders Ygeman, Peter Hultqvist, Mikael Damberg, EU, Nato, USA, Olof Palmé, FN, SAS, Malmö, Cybervapen, Cyberkrig, Psykologisk försvar, Decemberöverenskommelsen, DÖ, Försvarsbeslut, Militära anslag, Nyval, Regeringsskifte, Lars Adaktusson, Carl Bildt, Alliansen, Alliansregeringen, SD, Sverigedemokraterna,  

Antisemtism, Studio Ett och Ersättningsteologi

I Nya Wermlandstidningen finns en mycket läsvärd ledare som under sin rubrik: "Nu får det vara nog." tar upp den växande antisemitismen i Europa och i vårt eget land. I artikeln lämnas en rad tydliga exempel som borde inge eftertanke och en allmän beredskap till såväl omprövning som till självrannsakan hos många aktiva inom svensk samhällsdebatt.  

NWT:s ledare

I artikeln nämns flera tydliga händelser av antisemitisk karaktär t.ex. terrordåden i Köpenhamn och Paris och det uppmärksammade reportaget i SVT:s Uppdrag Granskning om det utbreda hatet mot judar i Malmö. I texten nämns med all rätt det senaste uttrycket av antisemitism i svensk offentlighet. Om när Israels ambassadör i Stockholm Isaac Bachman i P1:s Studio Ett får en fråga av programmets reporter Helena Groll om judarna inte har en egen skuld till att de blir utsatta för förföljelse och diskriminering?

Precis som om man skulle fråga en ung kvinna om hon var skuld till att bli utsatt för våldtäkt för att hon bär kort kjol på offentlig plats. Men denna medvetna och i bland även omedvetna sammanblandning mellan offer och förövare märks även i andra sammanhang ifrån vänstern. I t.ex. uttalandet ifrån vår utrikesminister Margot Wallström om "att man måste förstå att Putin blir provocerad av Ukrainas vilja att närma sig Västeuropa och EU ".



Ambassadör Isaac Bachman.

I denna ledare kommenterades detta, tyvärr inte ovanliga, utslag av kulturradikal antisemitism med följande träffsäkra formulering:

"När reportern i gårdagens Studio Ett frågade den israeliske ambassadören Isaac Bachman om judarna själva har någon skuld till antisemitismen var det ett skrämmande exempel på denna aningslöshet som hon inte ens verkade förstå, då hon upprepade frågeställningen flera gånger. Likväl är det stötande att vi skall behöva höra sådant i svensk public service år 2015. I bästa fall var det samma aningslöshet som fick Svenska kyrkan att häromveckan bjuda in den palestinske prästen Mitri Raheb till en teologifestival. Raheb predikar att judendomen inte har något existensberättigande. "

Jag uppskattar att det tydligt i texten framgår att Israelkritik alldeles för många gånger slår över i tankefigurer som tangerar den gamla antisemitismen. Om detta kan man bl.a. läsa:

"Antisionism är bara en lite snyggare term för antisemitism i ny förklädnad. Judar hålls ansvariga för vad Israel gör. Många gånger beror också detta på ren och skär okunnighet hos personer som inte förstår hur djupt antisemitismen under tusentals år präglat vår historia. Det är det som gör den så seglivad. Antisemitismen är vår arvssynd."

NWT har rätt i analys om antisemitism i nutida Sverige. I texten vågar man också tala klarspråk om dess orsaker.

"Antisemitismen är också utbredd i många muslimska länder, och var så även innan staten Israels tillblivelse. I dag underblåses judehatet i Mellanösterns massmedier och skolor. Inte undra på att de som radikaliseras ytterligare också tar med sig och skruvar upp sin antisemitism. Antisemitismen är ju närmast allmänt accepterad överallt i Mellanöstern. När människor från den delen av världen sedan flyttar till Europa tar de den med sig och där kan den sedan gå i arv. Terroristen Omar el-Hussein var född och uppvuxen i Danmark.

















Omar el-Hussein tillsammans med sina två dödsoffer:
Dan Uzan och Finn Nörgaard.

Antisemitismen finns förvisso förstås i nynazismen, men den stora tillväxten har skett inom islamistiska grupperingar. Den hotbild som finns mot judar i exempelvis Malmö, som beskrevs för bara ett par veckor sedan i Uppdrag granskning, kommer nästan uteslutande från personer med muslimsk bakgrund. Och tyvärr visar det offentliga Sverige, till exempel skolor och polis, en alldeles för stor flathet när de inte agerar tillräckligt kraftfullt mot det florerande judehatet i Sverige."

Det enda som saknar i denna analys om den framväxande antisemitismen i vårt land är den dominans som en kulturvänster, med sina ideologiska rötter i 1968 års studentmarxism, har inom media, kultur och politik. Ett arv som manifesteras i ett hat mot Israel och USA, ett avståndstagande mot Västeuropa, EU och Nato, ett överseende med Putins ny-sovjetiska imperialism i östra Europa och ett gullande med palestinsk terrorism och olika röda diktatorer i tredje världen.



Utrikesminister Margot Wallström (S).

Antisemitismen hos en reporter i Studio Ett visar att vi nu har samma kamp att ta som då, mot en världsfrånvänd, revolutionär vurmande och diktatur kramande vänster. Nu liksom då med tydliga antisemitiska drag. Den neo-socialistiska renässansen inom socialdemokratin och miljöpartiet har förvärrat debattklimatet under senare år. Denna trend har manifesterats av flera ledande socialdemokrater som t.ex. Margot Wallström, Urban Ahlin, Carin Jämtin och Veronika Palm, samt i miljöpartiet med deras båda språkrör och ministrar Åsa Romson och Gustav Fridolin samt regeringens egen islamist, bostadsminister Mehmet Kaplan (MP). Men även utanför Helgeandsholmen har 1968 års vänsterradikalism växt till. Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg och Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider som mest kända banérförare för en ny-marxistisk offensiv i svensk offentlighet.

Denna neo-socialism har även funnit andra arenor för sin kamp mot västerländsk kultur och samhälle. Ett tydligt exempel är Svenska Kyrkans så kallade "Ersättningsteologi" med dess tydliga profil av vänsterradikalism och antisemitism som har manifesteras med all oönskad tydlighet av nuvarande ärkebiskop Antje Jackelén och hennes företrädare K.G. Hammar.



Ärkebiskop Antje Jackelén. 

Bild ovan: Synagogan i Malmö.

Bild nedan: Ärkebiskop Antje Jackelén.

Etiketter: Antisemitism, Judar, Judehat, Israel, Nya Wermlamdstidningen, NWT, Malmö, Uppdrag Granskning, SVT, Sveriges Radio, SR, Studio Ett, P1, Isaac Bachman, Helena Groll, Svenska Kyrkan, Mitri Raheb, Köpenhamn, Paris, Ersättningsteologi, Mellanöstern, Islamism, Terror, Köpenhamn, Palestina, Palestinier, Danmark, Omar el-Hussein, Ny-nazism, Ny-marxism, Neo-socialism, EU, Nato, Vladimir Putin, S, Socialdemokraterna, MP, Miljöpartiet, Margot Wallström, Urban Ahlin, Carin Jämtin, Veronika Palm, Åsa Romson, Gustav Fridolin, Mehmet Kaplan, Åsa Lindeborg, Aftonbladet, Dala-Demokraten,  Svenska Kyrkan, Göran Greider, Antje Jackelén, K.G. Hammar,                             

Sverige hotas också av islamism och antisemitism

Den islamistiska terrorn i Köpenhamn är bara ett av aktuella exempel på en utveckling med ett allt större hot mot västervärldens judiska minoriteter. Köpenhamn, Paris, Ottawa, och Bryssel är endast fyra större städer, av flera andra, som under senaste året har fått uppleva islamistisk jihadist terror.  

Under senare år har man också kunnat notera en utveckling där attack mot judar och judiska mål t.ex. synagogor, barnhem och koscher butiker kombineras med våld emot yttrandefrihet, t.ex. i form av journalister, tidningar, redaktioner, folkvalda församlingar etc.

 

  














Blommor utanför synagogan i Köpenhamn.

Tyvärr är risken för nya attentat runt om i Västeuropa stora.  Detta av flera skäl. Bl.a. för den stora invandring ifrån muslimska länder som skett i flera länder under senare årtionden. Andra skäl är att det i flera länder, t.ex. Sverige, inte har funnits en politiska vilja att ta den pågående islamisering av Europas muslimer på allvar. I Sverige har flera forskare och experter varnat för detta t.ex. välkända namn som Magnus Ranstorp och Magnus Norell. 

En ovilja som också manifesteras i bristande handlingskraft mot politisk motiverad terror från extrem vänster såväl som extrem höger. Det är minst sagt anmärkningsvärt att det i Sveriges nya vänsterregering finns en minister, Mehmet Kaplan (MP), som enligt uppgifter i utländsk media troligen är en organiserad islamist.

Men detta förklarar en del av det offentliga klimat som har försvårat en mer nykter syn på faran av en framväxande islamisering bland muslimer i Sverige.

Under de senaste åren har ett delvis nytt fenomen i detta mörka sammanhang kunnat skönas. Det är att gränsen mellan både politisk såväl som religiös motiverad terrorism och organiserad kriminalitet i flera socialt utsatta förorter blir alltmer flytande. Ungdomar med rötter i Mellanöstern och ifrån Nordafrika sugs upp i olika kriminella gäng för att sedan i allt större utsträckning gå vidare in i terrorism. Ofta har denna ondskans karriär möjliggjorts genom olika radikala muslimska organisationer, islamistiska imamer och ett samhälle som agerat ryggradslöst i form av skola, polis, domstolor, socialtjänst etc.

 

 

Gärningsmannen Omar Abdel Hamid el-Hussein och hans två offer:
Dan Uzan som tillsammans med två danska poliser räddade många
liv i entrén till det judiska  församlingshemmet där en konfirmationsfest
pågick med c:a 80 deltagare, och hans andra offer filmregissören
Finn Nörgaard.

Medan ungdomar av annan etisk härkomst allt oftare sugs upp av politisk extremism vänster- eller höger ut.

Mycket måste göras och det finns enkla men effektiva åtgärder att sätta in som bl.a. har prövats mot etnisk relaterad grov brottslighet i USA och i England. T.ex. att tidigt kraftfullt reagera mot asocialt beteende hos unga som skolk och missbruk. Agera mot föräldrar som inte sköter sitt föräldraskap genom att tidigt ingripa med olika tvångs åtgärder som t.ex. fosterhemsplacering. Förhindra trångbohet genom att begränsa antalet personer per lägenhet och att övervaka att förbudet efterlevs. Andra inslag i sådan medveten strategi för bryta social misär och utanförskap är tydliga krav på att aktivet delta i svensk undervisning och arbetsförmedlingens åtgärder för att få ekonomiskt bistånd eller stöd ifrån andra myndigheter och för att få hyra bostad. I USA har man med framgång prövat att ställa krav på föräldrar att deras barn skall delta i s.k. bussningsprogram som innebär att bryta segregering genom att flytta skolungdom ifrån socialt utsatta områden till skolor i mer välmående områden. 

Vi måste också i Sverige (vilket har diskuterats på regeringsnivå i Danmark)våga ta mod till oss och ta beslut om att börja riva ner och kraftigt förändra nedslitna och socialt eftersatta miljonprogramsområden i våra förorter. Dessa områden som är och alltid har varit en social katastrof utgör en förutsättning för utanförskap, asocialitet och politisk extremism. Denna förnekelse av verkliga samhällsproblem har också medfört en grund för en växande politisk populism och extremism. Sverigedemokraternas framväxt kan bland annat förstås utifrån denna bakgrund.

Mannen som utförde dåden i Köpenhamn var Omar Abdel Hamid el-Hussein. En 22 årig kriminell gangster som nyligen hade avtjänat ett fängelse straff för grov misshandel. Enligt uppgifter i danska medier är det troligt att han radikaliserades dels i fängelset genom islamistiska medfångar, dels genom kontakter med islamistiska organisationer som Hizb ut Tahrir (som är terrorist stämplat i flera länder, men inte i Danmark eller i Sverige). I Danmark har ett förbjud mot denna organisation övervägts vilket nog kommer att införas nu.

En annan möjlig källa till el-Husseins radikalisering kan vara den ökända al-Nourmoskéen på Nörrebro som tidigare har figurerat i flera utredningar och tidvis stått under särskild övervakning från danska Säpo, PET. Det har efter dåden framkommit att PET hade klassat el-Hussein som är säkerhetsrisk och fört upp honom på en särskild övervakningslista.



Skott mot fönster och entrén till den sammankomst i Österbro 
för yttrandefrihet där bl.a. Frankrikes ambassadör och den svenska
konstnären Lars Vilks befann sig. Det var vid detta tillfälle som
Finn Nörgaard sköts till döds. 

Tyvärr verkar det som att det i Sverige saknas politisk och moraliskt mod att börja aktivet bekämpa terroristorganisationer. Varför vi i vårt land är mycket mer flata mot terrorism, än t.ex. Danmark, Frankrike och Belgien, finns det flera orsaker till. Vårt klimat av moraliskt övermod och världsfrånvänd idealism utgör en kultur som inte gynnar realism och handlingskraft mot demokratins fiender. En annan orsak är den starka ställning i vår offentlighet som kulturvänstern med ideal ifrån 1968 års vänsterrörelse har i media, inom kulturlivet och i politik. I denna radikala mylla finns ofta en tredje världen nostalgi, förakt för västvärlden med EU och Nato, ett illa dolt hat mot USA och Israel.  Antisemitism förordas eller möts med överseende vilket inte minns har märkts i från S-ledda styret i Malmö. Efter de tragiska händelserna i Köpenhamn manifesterades detta ytterligare än gång med all oönskad tydlighet i Malmö. Se länk nedan.

Läsa mer:

Malmöpolitikern Giorgettis beklagan på Twitter över att Vilks överlevde

Inlägg om Sveriges kriminella 55 No-Go-Zoner i våra förorter

Inlägg om att Sverige har svag beredskap mot terrorism

Inlägg om Kaplans islamism

 

Bild ovan: Gärningsmannen Omar Abdel Hamid el-Hussein fångad på en

övervakningskamera innan han sticker kniven i en oskyldig medpassagerare på ett pendeltåg.

Bild nedan: Omars våld orgie tog slut utanför sin bostad där han skötts till döds i en skottlossning med en antiterrorist enhet inom den danska polisen.

Etiketter: Köpenhamn, Terrorism, Islamism, Islam, Antisemitism, Omar Abdel Hamid el-Hussein, Norrebro, Österbro, Lars Vilks, Finn Östergaard, Dan Uzan, Magnus Ranstorp, Magnus Norell, Mehmet Kaplan, Mellanöstern, Nordafrika, Hizb ut Tahrir, al-Nourmoskéen, PET, Säpo,  SD, Sverigedemokraterna, MP, Miljöpartiet, S, Socialdemokraterna, Paris, Ottawa, Bryssel, England, Miljonprogramsområden, Förorter,

Drömmen om en stark ledare hotar demokratin

Gunnar Hökmark (M), EU-parlamentariker, har skrivit en läsvärd debattartikel i Sydsvenska Dagbladet om att när längtan efter en stark ledare växer sig stark då nedrustas försvaret av demokratin. Och ofrihet, hat samt förtryck följer i dess spår.  

Hökmarks artikel i SDS

Hökmarks artikel kan sammanfattas med hans analys om att:

"I Aftonbladet skrev Åsa Linderborg nyligen att vi ska visa tacksamhet mot Röda armén. Mikael Wiehe koketterar med att han tilldelats Leninpriset. I Malmö har vi sett hur kommunledningen relativiserat antisemitism. De har alla en sak gemensamt. De hotar demokrati och ett fredligt samhälle."



Mikael Wiehe.

Detta har Hökmark rätt i. Hans analys ger en ökad förståelse varför partier som grekiska t.ex. Syriza, svenska Västerpartiet och SD kan göra gemensam sak med t.ex. ungerska och grekiska nynazister i Jobblink samt Gyllene Gryning, IRA:s politiska gren Sinn Féin, franska nyfascister i Nationella Fronten eller belgiska rasister i Vlamms Baleng i frågor som t.ex. rör Putins angrepp på Ukraina, Europas samarbete med USA och Kanada, eller i synen på Israel och den växande ny-antisemitismen i Västeuropa.





Nationella Frontens ledare Marine Le Pen.

Hökmarks artikel har också den stora förtjänst att hans text ger en ökad insikt om de politiska-, intellektuella- och kulturella utgångspunkter som förenar dessa mörka krafter i Europa. Om detta skriver Hökmarks bland annat:

"I Europa ser vi hoten mot det fria samhället växa rakt framför våra näsor. Rysslands krig i Ukraina underminerar Europas fredsordning och frihet. President Vladimir Putin lockar som en stark man extremister både bland nationalister och gamla kommunister.

I Europaparlamentet kommer detta till uttryck när de extrema grupperna förenas i sitt stöd för Putin. Kommunister som vill ha en stark stat och som föraktar demokratin förenar sig med främlingsfientliga som vill ha en stark man och som föraktar mångfald.

I Grekland ser vi en regering som förenar dessa båda riktningar. Regeringen vill upprepa den ekonomiska populism som förde Grekland in i krisen och gör sig samtidigt till Putins företrädare när det gäller relativiseringen av värden som frihet, demokrati och fria staters suveränitet.

Relativiseringen av demokratins värden gör oss samtidigt mindre rustade att möta det hot som islamistisk extremism och våldsfanatism innebär runt om i Europa. Denna extremism attraherar anhängare just eftersom demokratins värden inte står tillräckligt starka, som vattendelare mellan förtryckets och frihetens krafter."

Inlägg om extrem vänsterns o extrem högerns allians i EU




Khaled Meshaal, Hamas ledare.


Det är bara till att  instämma i allt detta. Just nu i Europa utmanas dessa ideal på ett sätt som vi inte har upplevt sedan 1930-talet.

Höger- och vänsterpopulismen förnas i sitt USA-hat, i sin motvilja mot Nato, EU, Euron, frihandelsavtal mellan EU och USA och marknadsekonomi, i sin relativisering av Putins övergrepp mot Ukraina och sin egen ryska befolkning, sin ny-nationalism, i synen på PLO:s och Hamas terror mot Israel och det förtyck och brott mot mänskliga rättigheter som sker i arabvärlden inklusive på Västbanken och i Gaza etc.

Den kamp som västerlandets demokratier då tvingas ta mot Hitler, Mussolini, Tojo och senare även mot Stalin, måste vi även vara beredda att ta även nu, även om detta sker till priset av en väpnad konflikt med Putins Ryssland.

Läsa mer:
På denna blogg har jag kommenterat regeringens utrikespolitiska deklaration utifrån detta perspektiv:

Inlägg om S+MP:s utrikespolitik

Jag har också skrivit ett blogginlägg om Malmö och stadens utbredda antisemitism:

Avgrunden Malmö


Bild ovan: Synagogan i Malmö.

Bild nedan: Gunnar Hökmark (M).




Etiketter: Gunnar Hökmark, M, Moderaterna, EU, Ryssland, Europa, EU-parlamentet, Demokrati, Frihet, Marknadsekonomi, Vänsterextremism, Högerextremism, Vänsterpopulism, Högerpopulism, Malmö, Sverige, De röd-gröna, Regeringen, Vänsterregeringen, S, Socialdemokraterna, MP, Miljöpartiet, SD, Sverigedemokraterna, Jobblink, Sinn Féin, IRA, Vlamms Belang, Vladimir Putin, Ryssland, Ukraina, Adolf Hitler, Benito Mussolini, Hedeki Tojo, Josef Stalin, Israel, Västbanken, Gaza Remsan, Nationalism, Ny-Nationalism, Antisemitism, Ny-Antisemitism, Aftonbladet, Åsa Lindeborg, Mikael Wiehe, Syriza, V, Vänsterpartiet, USA, Kanada, Grekland, Kommunism, Kommunister, Nationalism, Nationalister, Nato, PLO, Hamas, Marine Le Pen, Khaled Meshaal, Leninpriset, Vladimir Lenin, Kanada, Gaza,  

Europa brinner och Sverige sover.

I Västerviks Tidning har Joakim Tholén skrivit en intressant ledare som det mentala tillståndet i den svenska offentligheten skildrat mot bakgrund av Putins anfall på Ukraina och det faktum att vi står inför ett tredje storkrig i Europa. Tholén analyserar detta bl.a. utifrån regeringens utrikesdeklaration som ansvarig minister Margot Wallström (S) stolt läste upp i riksdagens plenisal. Tholéns artikel är publicerad under den passade rubriken:  "Sömngångarstaten Sverige."

Tholéns ledare i VT



Margot Wallström (S).

Det är bara att hålla med Tholén om att det svenska officiella hållningen till vad som nu sker i Europa är märklig, ansvarslös och mycket oroväckande.  I Wallströms förklaring nämndes inte det faktum att den ryska interventionen hittills har kostat c:a 50 tusen liv i Ukraina. I deklarationen nämndes inte heller ryska kränkningar av svenskt vatten eller vårt luftrum. Inte heller ryska påtryckningar emot staterna i Baltikum i form av elektroniskt krigsföring eller propaganda bland ländernas rysk språkiga minoriteter mot deras folkvalda regeringar.

Tholén har rätt i analys om att världsfrånvänd utopisk idealism med tredje världen präglade deklarationen medan vårt närområde Östersjön samt övriga Europa knappast nämndes alls. Att socialdemokratin under Löfvén och Wallström har genomgått en radikalisering är uppenbart. Nu gäller åter till att gulla med PLO, Kuba, Venezuela och Zimbabwe samtidigt som EU och Europa medvetet prioriteras ner. Nu gäller också åter till Palme epokens misstänkliggörande och avståndstagande emot Västeuropas demokratier. I stället sätts ett kramande av olika röda diktatorer i Afrika, Latinamerika och Asien i fokus.

I den efterföljande debatten med partiernas utrikespolitiska talespersoner blev det tydligt, att för den rödgröna regeringen så fanns inte den transatlantiska länken, samarbetet med Nordamerikas demokratier USA och Kanada, eller Europas demokratier i Nato ens med på den mentala kartan. Nu i ett läge där Europas demokratier verkligen behöver varandra. Ensam är inte stark. Alla som inte vill att Putins strategi om att bit för bit återskapa Sovjetväldet ska lyckas, måste inse att demokraternas försvar och utrikespolitik måste samordnas och förstärkas. Att då inte ens vilja utreda ett medlemskap i Nato är en uppenbar felsyn.



Den dåvarande brittiske premiärministern Neville Chamberlain
visar stolt upp överenskommelsen med Hitler och Mussolini
om att låta Nazi-Tyskland få Südetenland i utbyte mot
fred med orden "Peace in our time" "Fred i vår tid".   

Eller som Winston Churchill uttryckte saken efter Storbritanniens och Frankrikes svek mot demokratin Tjeckoslovakien 1938. "I valet mellan krig och förnedring valde vi förnedredning, men får kriget." Detta var rätt då mot Adolf Hitler och rätt nu mot Vladimir Putin. Självklart ska vi beväpna Ukraina, gå med i Nato och stå fast i vår övertygelse om att tillsammans med andra demokratier stoppa Putin-regimens imperialism även om detta sker till priset av en militär konflikt med Ryssland.

Tholén skildrar avslutningsvis i sin artikel detta formulerat på ytterst väl skrivit sätt. Han skriver bl.a.:

"I skrivande stund försöker det ryska propagandamaskineriet mobilisera nya utbrytarrepubliker i Baltikum. Kommer konflikten dit, kan inte väst se maktlöst på. Nato måste försvara sina baltiska medlemmar, annars är all trovärdighet för det transatlantiska försvarssamarbetet upplöst. Det vet västvärldens ledare och det vet Vladimir Putin. Vad presidenten också vet är att den ryska krigsmakten är upprustad, välövad och mobiliserad. Det är betydligt mer än vad man kan säga om den samlade försvarsförmågan i Europa.

Medan ett av de mest avgörande säkerhetsmöten sedan kalla kriget pågår, läste utrikesminister Margot Wallström (S) upp regeringens utrikesdeklaration i riksdagen. Beskedet: FN:s roll ska återupprättas i svensk utrikespolitik och den ska, enligt utrikesministern, vara feministisk, grön och sträva efter nedrustning. Natomedlemskap är inte aktuellt och Sverige ska i stället ansöka om en plats i säkerhetsrådet 2017-2018, i vilket man finner den permanenta och vetobelönade medlemmen Ryssland.

Hotet om det totala kriget kommer allt närmare, men det låtsas man inte om i sömngångarstaten Sverige."

Med ett tröttsamt "Gäässp!" vill man kommentera detta världsfrånvända tönteri. Självklart hör Sverige naturligt hemma bland västvärldens demokratier och självklart har vi ett ansvar för att demokratiska värderingar och en internationell rättsordning byggt på humanitetens principer överlever i Europa.



Bild ovan: Euromaidan i Kyiev februari 2014.

Bild nedan: Ryska stridsvagnar på Krim 2014.

Etiketter: Utrikespolitik, Margot Wallström, S, Socialdemokraterna, Regeringen, Den Röd-gröna regeringen, Europa, Ukraina, FN, Säkerhetsrådet, EU, Nato, Nato-medlemskap, Utrikesdeklarationen, Sveriges Riksdag, Carl Bildt, Vladimir Putin, Carl Bildt, Stefan Löfvén, PLO, Venezuela, Kuba, Zimbabwe, Adolf Hitler, Winston Churchill, FN, Säkerhetsrådet, Storbritannien, Frankrike, Tjeckoslovakien, Baltikum, Estland, Lettland, Litauen, Östersjön, Olof Palme, Joakim Tholén, Västerviks Tidning,
    

Vetenskap, människovärde och etik

I Dagens Nyheter har Maria Günther skrivit en tänkvärd artikel med rubrik: "När vetenskapen har gått vilse." I sin artikel ger Günther en rad pedagogiska och fruktansvärda exempel, varav flera är ifrån vårt land, alltifrån den rasbiologiska forskning som bedrivs på ursprungsbefolkningar som "neger", "eskimåer", och "lappar" under slutet av 1800- talet vid Karolinska Institutet i Solna, över förra seklets medicinska barbari i nazismens koncentrationsläger och medicinska försök på utvecklingsstörda och "dårar" i det svenska folkhemmet, fram till riskfyllda transplantationer i livmodern på ofrivilligt barnlösa kvinnor i dagens Göteborg.

Günthers artikel i DN

Vad jag särskilt uppskattar i Günthers artikel är hennes medvetenhet om att forskning på och om människor ställer extra stora krav på etisk reflektion angående människovärde, humanism och sanning samt en insikt av att inte allt som sker med ett gott syfte, som t.ex. att begränsa lidande eller minska risken för tidig död, automatiskt för den sakens skull är rätt och ska få utföras. Om detta skriver Günther bl.a.:

"Läkarna i Auschwitz och andra nazistiska koncentrations­läger kan ha rättfärdigat en del av sina bestialiska medicinska experiment på fångar med högre syften. När de undersökte hur länge män­niskor kan överleva i iskallt vatten fann de bland annat att flytvästar bör ha en krage som håller bak­huvudet över vattenytan. Det var förmodligen livsviktig kunskap för armén som ville rädda livet på tyska soldater till havs.

Under Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget dömdes de ansvariga för experimenten på fångar i koncentrationslägren till döden eller till långa fängelsestraff. De japanska läkare som utfört lika hemska försök på främst kinesiska stridsfångar, bland annat smitta med pest och andra dödliga sjukdomar, nedkylning och operationer utan bedövning, åtalades däremot aldrig.

I dag finns flera internationella riktlinjer för etiska principer vid medicinsk forskning på människor. Nürnbergkonventionen från 1947 betonar bland annat individens samtycke och att riskerna med försöken aldrig får vara större än den potentiella nyttan för mänsklig­heten. Världsläkarförbundets mer omfattande Helsingforsdeklaration antogs 1964 och har sedan reviderats flera gånger, senast 2008.

Men forskarna ställs hela tiden inför nya typer av etiska problem.
– Det finns en risk att vi blir lite väl tillbakablickande och bara pekar på nazisternas illdåd och missar de utmaningar vi själva står inför, säger Mats Johansson. "



De åtalades bänk under Nürnbergrättegången.

Jag gillar också att Günther vågar ta upp flera viktiga svenska exempel som borde väcka till eftertanke. Men jag saknar en mer tydlig analys av orsak och verkan. För mig är det tydligt att sekularisering med kvasireligiös 
framstegsoptimism och materialism har avhumaniserat vår syn på människan och hennes värde. När människan i någon mening inte längre tillerkänns ett extra och okränkbart värde ur ett religiöst, ett kulturellt, ett filosofiskt eller ur något annat perspektiv så blir det fritt fram att bruka andra efter eget behag. 

För minskning av människovärdet har skett i det moderna västerlandets historia på flera olika sätt, alltifrån från dagens ekologiska föreställning om att endast utgöra en del av andra aktörer i olika ekosystem, eller den moderna naturvetenskapens syn från c:a 1900 om att vara en själsslös klump av atomer och molekyler, folkhemmets lära om att skapa ett lyckorike och en ny folkstam med hjälp av social ingenjörskonst eller de totalitära ideologiernas syn på att vara en rasvarelse (nazism), en deltagare i kampen om samhällets materiella tillgångar (marxism) eller nationellt objekt (fascism).

Men också liberalismen och den borgerliga demokratin har en skuld i reducering av människovärdet i västerlandet. Liberalismens vägran att erkänna människans mångtydlighet och dess vägran att förstå att människan på en och samma gång utgör en individ, är en person, ett kollektivt subjekt samt en andlig varelse för att ensidigt fokusera på människan som materiellt objekt och individ. Med detta synsätt har människan och hennes värde nedmonterats till att endast vara en enskild deltagare i samhället.



Ett foster c:a 12 veckor gammalt.

Att ständigt påminna sig själv och andra om att människan och hennes kropp enbart genom sin blotta existens utgör samhällets mål är av avgörande betydelse för att vaccineras mot olika irrläror som förvandlar människan från mål till medel, från subjekt till obbjekt. Även om detta nu sker i t.ex. rättvisans, det tekniska framstegets, sociala utvecklingens, jämlikhetens eller frihetens namn. 

Günther ger flera skrämmande exempel ifrån Sverige på när forskning får bedrivas för sin egen skull och när etisk reflektion och humanistiska ideal inte tas med i beräkningen. Om detta skriver Günther bl.a.:

"Nyss högtidlighölls 70-årsdagen av Auschwitz befrielse. Samtidigt rapporterade DN om de nästan 800 skallar, varav många var stulna från gravplatser runt om i världen, som finns i en tegelbyggnad på Karolins­ka institutet i Solna. De är framför allt insamlade av Anders Retzius och hans son Gustaf Retzius under 1800-talet och början av 1900-talet.

– Skallsamlingen väcker så många frågor. Människor är både upprörda och frustrerade över hur vilse vi gick en gång i tiden och att även Sverige deltog i rasbiologin som ledde till sådana galenskaper på kontinenten, säger Mats Johansson, docent i medicinsk etik vid Lunds universitet."



Kvinna och barn på väg till gaskammarna i Auschwitz 1944.

Günther fortsätter längre ner i sin artikel med att skriva bl.a. följande:

"Oetiska experiment på männi­skor gjordes även efter krigets slut. I Sverige användes fler än 650 personer med grav utvecklingsstörning, intagna på Vipeholms sjukhus i Lund, som försöksdjur i  en undersökning av tandhygien från 1945 och tio år framåt.

Karies och tandröta var ett stort folkhälsoproblem, och studien kom till på riksdagens uppdrag för att ta reda på hur maten och framför allt socker påverkar tänderna.

Först ville forskarna undersöka om vitaminer och mineraler kunde skydda mot tandangrepp. När de inte såg någon effekt övergick de i  stället till att aktivt försöka framkalla karies. "   

Günthers artikel är läsvärd och borde läsas av oss alla. Man får hoppas att hennes text särskilt når fram och leder till etisk medvetenhet hos beslutsfattare samt forskare. 



Bild ovan: Anders Retzius europeiska skallmätningskarta från 1899.

Bild nedan: Vipeholms sjukhus i Lund (är numera en gymnasieskola).

Etiketter: Människovärde, Värdenihilism, Etik, Humanism, Forskning, Vetenskap, Vetenskapsfilosofi, Vetenskapsetik, Etik, Moral, Människosyn, Sekularisering, Materialism, Nationalism, Ekologism, Marxism, Fascism, Person, Personalism, Individ, Individualism, Mänskliga rättigheter, Framstegsoptimism, Rasbiologi, Lappar, Samer, Eskimåer, Inuiter, Neger, Nürnbergrättegången, Nazism, Koncentrationsläger, Nürnbergkonventionen, Helsingforsdeklaration, Världsläkarförbundet, Auschwitz, Vipeholm, Vipeholms sjukhus, Psykiskt sjuka, Utvecklingsstörda, Förståndshandikappade, Karies,  Lund, Solna, Göteborg, Lunds Universitet,                   

Pingstvänstern katastrof för KD

I Nya Wermlands Tidningen har Henrik L Barvå skrivit en intressant ledare om Kristdemokraternas framtid nu när partiet ska välja ny ordförande samtidigt som stora delar av partistyrelsen kommer att bli föremål för nyval på KD:s extra stämma i vår.  Barvås ledare i NWT har rubrik: " Vart går Kristdemokraterna?"

Barvås ledare om KD

Med all rätt tar Barvå upp den splittring och identitetskris som har kännetecknat Kristdemokraterna under senare år. Barvå har också rätt i sin analys att denna osäkerhet är synligt i partiets praktiska politik. I artikeln nämns t.ex. utspelet i Almedalen om "Verklighetens folk" kontra en skrikig vänsterradikal kulturelit som försöker påtvinga vanliga medborgare sina utopiska socialistiska drömmar om ett nytt och annat samhälle. Barvå, likt mig, gillar denna samhällsanalys men vi båda konstaterar att detta inte följdes upp och fick konkreta praktiska politiska resultat i partiets politik under Göran Hägglund. Jag delar Barvås analys om att detta till stor del beror på den inre splittring som finns i partiet mellan grupper som delvis drar åt olika håll. 

Utifrån egna personliga erfarenheter ser jag att partiet kan delas in i olika "falanger".

En av dessa falanger benämner Barvå klokt för "Pingstvänstern"  Jag håller med Barvå om att denna del av partiet främst finns bland mer traditionella partiaktiva och bland partiets väljare i landsbygd och mindre städer. Pingstvänstern har i stort en social-liberal inriktning med sina rötter i traditionell frikyrklighet som t.ex. Pingströrelsen, Bibeltrogna Vänner, Frälsningsarmén, Fribaptister, och låg- och folkkyrkliga inom Svenska Kyrkan. Med en framtoning av en nostalgi för partiets tidigare historia. En förkärlek för det andliga klimat som då rådde i partiet att, likt miljöpartiet, ha en medveten orientering om att KD inte ska vara ett parti som andra.

En traditionell frikyrklig miljö. Ås missionskapell.

Detta ideal kan beskrivas som kristna fredsaktivister som kännetecknas av socialpolitisk utopism, miljöengagemang och motstånd mot kärnkraft och tillväxt. Inom denna Det var bättre förr falang, finns också en mindre del som utgör en  renodlad vänster grupp som står både socialdemokratin och miljöpartiet nära. Det finns fog att likt Barvå benämna denna grupp i sin helhet för "KDS-nostalgiker".  Denna del av partiet har av tradition haft ett stort inflytande på lokal- och regional nivå men utgör en snabbt krympande del av KD:s väljarkår.

I nära allians med Pingstvänstern finns en ganska ny- och mindre del av partiet som kännetecknas av en inriktning av allmänborgerlig mittenpolitik. 

Större delar av Hägglunds inre krets finns inom denna grupp som jag benämner som Allmänborgerlig profillöshet. Flertalet av dessa kommer ifrån Pingstvänstern eller kommer ifrån annan traditionell KD miljö och har i allmänhet varit aktiva länge. Denna grupp drivs av en iver att modernisera partiet. Finns främst i storstäderna. Står Folkpartiet och Centern ganska nära ideologiskt.

Mikael Oscarsson

Sedan finns en annan mer modern och ny högergrupp med väckelsekristen bakgrund som kännetecknas av utrikes- och försvarspolitisk aktivism och ett patos för marknadsekonomi. Har en märkbar positiv inställning till USA, Israel och Nato. Är mer positiva till EU, än partivänstern, men utan att till fullo bejaka Europatanken. Gillar frihandel, valfrihet, förespråkar lag och ordning, betyg i skolan. Har likt Pingstvänstern en tydlig konventionell orientering, men i mer moderna frikyrkosamfund som t.ex. Livets Ord. Har en medelklass profil medan Pingstvänstern har sina rötter i traditionell arbetarklass. Partiets försvarspolitiska talesperson Mickael Oscarsson får anses tillhöra denna del av partiet. Är starka i vissa medelstora städer som t.ex. Uppsala och Umeå.

Tyska CDU här med Angela Merkel en inspirationskälla för många

svenska kristdemokrater.

Det finns också två andra nya och moderna grupper i partiet. En långsamt växande grupp som hämtar inspiration och ideal från de stora folkliga kristdemokratiska partierna i Västeuropa som t.ex. tyska CDU, holländska CDA, irländska Finne Geal, österrikiska ÖVP och CSV i Luxemburg. 

Alf Svensson kom alltmer att tillhöra denna grupp under sin långa tid som partiordförande. En politik som kännetecknas av ett kraftfullt engagemang för EU, Nato-medlemskap, frihandel och rättsfilosofi (naturrättslig lagstiftning) kombinerat med ett försvar av civilsamhällets aktörer och dess självständighet från stat och myndigheter, t.ex. familj, släkt, bygemenskap, andelsföreningar, kooperationer, ideella organisationer etc. Tillskillnad från övriga finns här också en positiv syn på federalism och regionalism. För denna grupp råder ett svagare samband med kyrkor- och samfund. Men överlag finns partiets katoliker, judar och högkyrkliga sympatisörer i denna grupp. Flertalet medlemmar och väljare ifrån ortodoxa- och orientaliska kyrkor återfinns också i denna del av partiet. 

Denna grupp skiljer sig också tydligt från övriga delar av partiet genom sin anti-statliga och anti-nationalistiska hållning. Betonar också mer övriga mänskliga rättigheter och internationell rätt. Likt hos de högerkristna finns här ett medvetet engagemang för den västerländska kulturen och traditionen. Eller uttryckt som arvet från Aten, Rom och Jerusalem. Men här bygger detta engagemang i huvudsak på politisk och kulturell grund, medan hos den väckelsekristna högern utifrån ett mer renodlat religiöst engagemang.

Detta är en modern center-höger falang som kännetecknas av en allmän europeisk orientering och en mer renodlad kristdemokratisk profil. Är ganska svagt representerad bland medlemmar och partiaktiva men utgör i dag en stor del av de nya väljare som stannat kvar i partiet. Jag vill placera Sofia Damm (liksom Caroline Syzber och förra ministern Mats Odell) in i denna del av partiet. Damm som är utrikespolitisk talesperson och som var tjänsteman åt Alf Svensson i hans stab i Bryssel är nog inte aktuell denna gång mer kommer att få en mer framskjuten roll även i partiet framöver. Men är tyvärr nog aldrig aktuell för partiledarskap. Hennes framtoning av internationell kristdemokrati och EU federalism blockerar hennes möjligheter att nå den högsta posten. Att Damm kommer ifrån Sjöbo där hon fortfarande är bosatt. Kan ligga henne i fatet. Sydvästra Skåne är inget starkt fäste för Kristdemokratin.

Sofia Damm

Det finns en annan mer uttalad höger grupp som, likt den europeiskt sinande gruppen, har ett betydande inslag av f.d. moderaterata väljare. Men här finns framför allt de i partiet som är traditionellt konservativa och nationalistiska. Denna grupp skiljer sig också ifrån den övriga genom att här saknas i allmänhet helt någon konventionell anknytning. Ofta väl utbildade akademiker som förenar en EU-skeptisk hållning, med ett  försvar för frihandel, valfrihet, lag och ordning. Medan frågor som rör moral och mer traditionella värderingar inom t.ex. medicinsk etik, familjepolitik, kultur etc. spelar en klart mindre roll än för övriga i partiet.

I denna grupp finns personer som i flera frågor ligger ganska nära Sverigedemokraterna men tycker att detta parti är vulgärt, smaklöst, ohyfsat och gapigt. Som också bestämt avvisar SD för detta partis högerradikalism och ny-nazistiska förflutna. Men i migrations- och invandringspolitik och i sin övertygelse av att avvisa både en traditionell liberal borgerlighet med dess värdenihilism och en socialistisk vänster har vissa likheter med SD. Är mer negativa och pessimistiska inför samhällets utveckling och politikens möjligheter än andra i partiet. Denna grupp kännetecknas av ett bejakade av elitism och tradition. Flaggviftande julotte-nationalister kan utgöra en sociologisk sammanfattning av deras samhällssyn.



Alf Svensson

Jag håller med Barvå i hans analys om att verken Pingstvänstern, som i huvudsak står Hägglund ganska nära ideologiskt, eller de profillösa allmän borgerliga, har visat sig vara en framgång för partiet. Allt sedan Alf Svenssons dagar har partiet gått tillbaka och tappat mark. Det är sällan val av partiledare har en avgörande betydelse för ett partis utveckling och politik, som man ofta vill tro. Men i kristdemokraternas fall vill jag bestämt påstå att det är så. Val av partiledare kommer inte bara vara en fråga om partiordförandens personliga stil och framtoning, utan också påverka partiets ideologiska utveckling och bli avgörande för om partiet ska lyckas få fler väljare eller åka ut ur riksdagen och sakta tyna bort. 

Jakob Forssmed

Av huvudkandidaterna skulle Jakob Forssmed, ekonomisk politisk talesperson, innebära en katastrof för partiet. Forssmeds orientering på partiets vänster flygel skulle definitivt skrämma bort allmänborgerliga väljare. Dessutom, enligt interna parti källor, var Forssmed pådrivande och arkitekt bakom Decemberöverenskommelsen. Bara detta faktum borde diskvalificera honom ifrån att överhuvudtaget diskuteras i detta sammanhang. Att Forssmed dessutom står socialdemokraterna ganska nära i vissa frågor förvärrar saken ytterligare. Jag tror inte att Forssmed blir aktuell trots att han tillhör Hägglunds innersta krets.

Acko Ankarberg Johansson

Nuvarande partisekreterare Acko Ankarberg Johansson, f.d. kommunalråd i Jönköping, har ett starkt stöd bland partiaktiva. Men saknar rikspolitisk erfarenhet. Är igen ideolog eller har någon större personlig utstrålning. Är saklig, påläst och kunnig. Har en lågmäld personlighet och en stil som många i partiet gillar. Har pingst bakgrund. Är svår att sätta in i någon falang, men får nog anses tillhöra mitten i partiet, med en svag lutning åt vänster. Kan komma att bli vald som en kompromisskandidat, som ingen direkt ogillar. 

Stefan Attefall

En annan kompromisskandidat är Stefan Attefall, civil- och bostadsminister i Reinfeldt sista ministär. Gillas också av många i partiet. Skötte sina uppdrag i regeringen bra och får nog anses vara en av Alliansregeringen mer lyckade ministrar. Attefall har haft många tunga poster inom centrala partiorgan, t.ex. gruppledare i riksdagen, förbundsordförande för ungdomsförbundet KDU, chefredaktör för partiets tidning Kristdemokraten etc. Har också en bakgrund i pingströrelsen. Får anses tillhöra partiets mitt med en svag ideologisk orientering åt höger. Kan bli vald. Vad om talar emot honom var att han miste sin plats i riksdagen efter valet i höstas. Attefall har givit uttryck offentligt för en tvekan att kandidera. Är nu bosatt i Jönköping men kommer ifrån Västerbotten. Har varit invald ifrån båda dessa valkretsar i riksdagen. 



Lars Adaktusson

Högerut i partiet finns tvåkandidater som kan bli valda om partiet medvetet vill byta kurs gå bort ifrån Hägglunds epokens mitten orientering och ideologiska profillöshet. 

Nuvarande EU-parlamentariker, Lars Adaktusson, välkänd f.d. TV-profil och tidigare verksam som journalist i Sveriges Television och kanal 8. Adaktusson har också varit verksam som utrikeskorrespondent på Balkan och i Asien bl.a. för SVT. Adaktusson utgör den främsta av kandidaten för en nyorientering högerut. Få anses stå mellan den väckelsekristna högergruppen och de mer europeiskt sinande inom partiet. Har gjort bra ifrån sig under sin tid i Bryssel och i Strasbourg. Gjorde en lyckad EU-valrörelse. Hans framgångar när det gäller exponering i media och i EU talar för Adaktusson. Går hem i rutan och i TV soffan. Är en duktig retoriker. Vad som talar emot är hans bristande erfarenhet av partiets inre arbete, blev rekryterad till partiet inför förra vårens EU-val. Vad som också ligger honom i fatet är hans bristande erfarenhet av riksdagen och nationell politik. Pingstvänstern och mer traditionella grupper upplever Adaktusson som ett hot mot deras makt och dominerade inflytande i partiet. Dessa delar av partiet kan mobilisera och söka oheliga allianser med andra för att stoppa honom. Adaktusson utgör en huvudkandidat som kan vinna en primärvalsliknande valprocess genom sin straka personlighet och massmediala framtoning.  



Ebba Busch Thor


Ebba Busch Thor, ungt kommunalråd i Uppsala, får anses vara den riktigt renodlade höger kandidaten. Är en mycket duktig retoriker, är likt Adaktusson massmedial. Är den av tänkbara nya partiledare som har mest personlig utstrålning. Är också mest konflikt benägen och har tydligast ideologisk profil av kandidaterna. Är trots detta inte för närvarande en trolig ny partiordförande. Man kan bli vald om Adaktussons folk i partiet aktivt stödjer henne för att stoppa en vänster kandidat. Vilket nog kräver att Adaktusson inte själv kandiderar. Att Adaktusson och Busch Thor bildar en allians med Ebba som Lars kronprins kan vara en trolig utveckling. Båda två stödde Mats Odells kandidatur och uppror emot Göran Hägglund. Att personer ifrån partiernas vänster- eller höger flyglar sällan blir valda till partiledare talar delvis emot de båda och framför allt emot att Ebba Busch Thor. Hennes tidigare engagemang i Livets Ord ligger henne också i fatet. Har flaggat upp en beredskap för att kandidera trots sin graviditet.



Emma Henriksson

Finns andra kandidater? Endast en ytterligare kandidat kan vara tänkbar. Emma Henriksson, från Stockholm, ordförande för riksdagens socialutskott. Saknar massmedial framtoning är ingen framstående retoriker, men kan föras fram som en kompromisskandidat av Pingstvänstern och de allmänborgerliga. Står Hägglund nära personligt och ideologiskt. Men är ingen KDS-nostalgiker, saknar tydlig ideologisk profil men få anses stå något till vänster om mitten. Är kunnig och påläst men saknar utstrålning och personlighet för att bli partiledare. Jag tror att det finns folk runt Hägglund som skulle kunna tänka sig att stödja Henriksson med argument om att hon likt Acko Ackarberg och Attefall skulle kunna samla partiet. De övriga två har denna förmåga och framför allt Attefall. Men inte Henriksson. Hon saknar nödvändig tyngd och pondus. Henriksson skulle få svårt att besegra någon av de övriga i en strid om posten. Vilket jag tror att det blir fråga om. Detta kan i sin tur resultera i att partiet spricker på sikt. Men detta behöver inte vara av ondo för kristdemokraterna. I längden kan man inte ha alla dessa motstridiga falanger i ett och samma parti och framförallt inte i ett mindre parti som KD.  

Barvå för fram ett intressant resonemang om att media och svensk offentlighet har okunskap om partiet och dess inre kultur. Jag håller med. Om detta skriver Bavrå bland annat:  

"Den här splittringen är dock inte alldeles enkel att förklara och många utomstående kommentatorer, som journalister och statsvetare, brukar ofta hamna fel även om de har hållit på länge. De saknar tillräcklig inblick i och förståelse för KD:s inre liv. Allt som oftast brukar konfliktlinjerna slentrianmässigt beskrivas som mellan en gammal moralistisk och kristen höger mot en mer modern allmänborgerlig mittenprofil. Höger och vänster är förvisso en dimension, men det är inte så enkelt att högern är den konfessionella och vänstern den mer sekulära. Ofta är det snarare tvärtom."

Jag håller också med Barvå i hans slutsats om var partiet har sina framtida väljare att hämta. Om detta skriver Barvå i sin artikel:
.
"Istället är det de mer konservativa, som snarare kanske skulle kallas nykonservativa eftersom det är personer som dragits till partiet först de senaste 20-25 åren, som står för framtiden för Kristdemokraterna. Moderaterna har under längre tid lämnat det konservativa fältet fritt – först genom ett ensidigt fokus på mer nyliberal poltik och sedan, under Reinfeldt, på en nymoderat mittenorientering. Det är där möjligheterna att växa finns, istället för att trängas i mitten med alla andra. Det har bland annat ungdomsförbundet KDU insett, och de har under de senaste åren varit föredömligt tydliga med sin högerborgerliga och mer konservativa inriktning under ordföranden som Charlie Weimers från Hammarö, Aron Modig och Sara Skyttedal."

Det är bara att hålla med Barvå i hans analys om att ett parti med en ordförande ifrån Pingstvänstern inte skulle ge kristdemokratin någon succé artad framtid i svensk politik.

Bild ovan: Göran Hägglund i Almedalen.

Bild nedan: Lars Adaktusson och Ebba Busch Thor
under EU-valrörelsen 2014.



Etiketter: Alf Svensson, Göran Hägglund, Jakob Forssmed, Decemberöverenskommelsen, Acko Ankarberg Johansson, Stefan Attefall, Mikael Oscarsson, Kristdemokraterna, KD, Pingstvänster, Lars Adaktusson, Ebba Busch Thor, Sofia Damm, Charlie Weimers, Aron Modig, Sara Skyttedal, KDU, Kristdemokratiska Ungdomsförbundet, Kristdemokraten, CDU, Fine Geal, Kristligt-Sociala Folkpartiet,  CSV, Tyskland, Irland, CDA, Holland, Nederländerna, Luxembourg, ÖVP, Österrike, Alliansregeringen, Moderaterna, M, S, Socialdemokraterna, MP, Miljöpartiet, KDS, KDS-nostalgiker, Henrik L Barvå, Nya Wermlandstidningen, NWT, Verklighetens folk, Naturrätt, Rättsfilosofi, Emma Henriksson, Regionalism, Federalism,