lördag 6 december 2014

Dom över Löfven och Reinfeldts avgång


 
I Expressen intervjuas f.d. statsminister och S-ledaren Göran Persson om Löfven, regeringens budgetnederlag, kommande extraval, S relation med MP, FP och C, och SD beslut att stödja Alliansens budget. I en artikel som fått rubrik:
"Göran Perssons dom över Stefan Löfven."
 
 
Goran Persson, Sveriges statsminister, deltar i baltisk-nordiskt statsministermote.jpg
Göran Persson (S).
 
Det som mest kommer att uppmärksammas i denna artikel är Perssons tydliga ovilja emot att S ska regera med MP, hans missaktning för en annan f.d. S-ledare, Mona Sahlin, och hans uppfattning att Reinfeldts avgång var oförklarlig utifrån ett politiskt perspektiv. Som argument framför Persson sin uppfattning om att senaste val gav en klar icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Detta har Persson som bekant helt rätt i.
 
Mona Sahlin (S) under valrörelsen 2010.

Persson säger i Expressen bl.a.:
 "Du hävdar att Fredrik Reinfeldts avgång var märklig. På vilket sätt var den märklig?

- Man ska komma ihåg att den riksdag som nu Löfven har blivit utsedd att vara statsminister inför har en kompakt borgerlig majoritet. Så vi hade en högerstatsminister som avgick efter det att högersidan i svensk politik hade fått en mycket kraftig majoritet. Det är unikt, tror jag."

Anders Borg (M) från valrörelsen 2014.

Jag tycker också att Fredrik Reinfeldts avgång var märklig. Jag tror att personliga skäl låg bakom. Troligen var Reinfeldt (även Anders Borg) trötta på att regera i minoritet och kan även ha tröttat på partipolitik överhuvudtaget. Mitt intryck är att båda ville gå vidare i sina liv och nu göra annat. Ett önskemål och en bristande motivation som jag tror fanns under flera år hos båda två. Deras kommenterar efter valet tyder på detta. Det verkar också som de båda tyckte att sitt parti skulle må bra av slippa regerandets börda under några år. Sakpolitiskt tycks många inom M uppfatta att konceptet: ”De nya Moderaterna” nu ha nått till vägs ände. Kanske kände både Reinfeldt och Borg av dessa inre opinionsvindar, vilket kan ha minskat deras motivation att fortsätta med politik. Oansvarigt mot både M och landet tycker jag. Istället borde Reinfeldt och Borg meddelat övriga alliansledare och sin egen partiledning efter valet 2010 att de båda önskade avgå under kommande mandatperiod för att arbetet med att få fram en ny moderat ledare och en annan finansminister skulle kunna påbörjas i lugn och ro. Och när detta arbete var klart, avgå.


Nya moderaterna.jpg
De nya moderaternas logga.

 Sedan tillkommer nog en aspekt till. Under de senaste tio åren har M genomfört en kraftig positionsförändring mot mitten (liksom S har förflyttat sig vänster ut) vilket har medfört två konsekvenser för svensk politik som märkligt nog inte har uppmärksammats särskilt mycket i svensk offentlighet:

1. Moderaterna är i dag ett parti som ligger närmare S, i flera frågor, än de tre mindre partierna i Alliansen. FP, C och KD är och har, i dag, jämförelsevis mer tydliga borgerliga profiler som är klart mer ideologiska "rena" och ”smalare” än hos M. De tre andra partierna i Alliansen består också i högre grad av mer genuint borgerliga väljare med mer tydliga icke radikala ideal än vad många moderata väljare i större städer har. Vilket, förutom S vänstersväng och flera tydliga inslag av Neo-socialism i regeringens budget, förklarar varför Löfven så tydligt fick kalla handen av både C och FP.
 
Alliansens logga.
 
Rent sakpolitiskt skulle En stor koalition mellan S och M, enligt tysk modell, vara mer rätt än ett samarbete mellan S och någon/några av andra partierna i Alliansen. Men detta skulle vara förödande i många avseenden, inte minst ur demokratiskt synpunkt. Ett land behöver att dess regering utmanas och kritiskt granskas av en handlingskraftig och kompetent opposition. En opposition som är beredd och som är villig att ta över makten. Inte minst väljare och media behöver mötas av denna tydlighet.
”En ständigt pågående konfliktlösning under civiliserade former”, är träffsäker definition på beslutsfattande i en demokrati som jag har läst någonstans. Tyvärr kommer jag nu inte ihåg var jag fann dessa rader. Klokt sagt och osvenskt i sin attityd. Men rätt både i sak och i tanke. SD får inte vara ensamma att utgöra ett tydligt alternativ till en rödgrön regering. Vilket skulle vara förödande för väljarnas vilja att rösta fram borgerliga regeringar. Och skulle ge SD fler röster och olyckligtvis en roll som ett "pålitligt" alternativ för alla oss som inte vill ha S i regeringen.
 
2. M:s förflyttning åt mitten har lämnat fältet fritt för SD åt höger. Detta medvetna val av strategi från den moderaternas partiledning utgör en viktig bakgrund till SD:s framgång i senaste val. Ett vakuum till höger om mitten som märks inte minst i invandrar- och migrationspolitiken. Det finns också en lucka när det gäller flera viktiga frågor som rör livsstil, moral och värderingar inom t.ex. medicinsk etik, familjepolitik, utrikes- och säkerhetspolitik, rättsfrågor och lagstiftning, utbildning och kultur som KD skulle kunna fylla upp, vilket Kristdemokraterna ännu har lyckats särskilt bra med. Detta av liknande skäl som hos moderaterna, även om identitetskrisen inom detta parti ännu inte har gått lika långt som hos M.

Denna utveckling utgör förklaring till varför det finns många hemlösa värde- och kulturkonservativa väljare som valt SD istället för M eller KD. Väljare som röstar på SD trots att man överlag är negativt inställda till de inslag av högerradikalism som tydligt märks i detta partis politik. En utveckling som inte minst moderat- och konservativ landsortspress har uppmärksammat. Men som M:s och KD:s partiledningar inte tycks vilja ta till sig. 
 
Göran Hägglund, 2013-09-09 08.jpg     
Göran Hägglund (KD) från valrörelsen 2014.
 
Dessa båda fenomen har jag kommenterat på min blogg i två inlägg (i det senaste av de två finns en länk till det tidigare). I mina texter framför jag mina åsikter om att Löfven måste avsättas nu. Att de rödgrönas nyvalscirkus måste stoppas. Att Alliansen genast måste tvinga fram regeringens avgång genom en förtroendeomröstning i riksdagen innan jul. Att det faktum att SD har ett tveksamt förflutet, vilket detta parti verkligen har, men att SD:s förflutet inte är värre än hos den rödgröna regeringens stödparti V:


Läs mer:
I dag fann jag en intressant artikel i Aftonbladet som tar upp SD:s framgångar, analyserat utifrån högerradikala partiers framgångar i övriga nordiska länder, Alliansens försvagning i valet och hur detta påverkar svensk politik i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. Denna text är skriven ur ett socialdemokratiskt/socialistiskt perspektiv men kan ändå rekommenderas. Artikeln är välskriven och väcker en rad tankar:

Artikeln i Aftonbladet


 
Stefan Löfven (S) från EU-valrörelsen 2014.

Bild ovan: Fredrik Reinfeldt (M).
 
Etiketter: Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Alliansen, Göran Persson, De nya Moderaterna, M, S, KD, SD, C, FP, Moderaterna, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna, Centern, Folkpartiet, Svensk Politik, Regeringskris, De rödgröna, Vänsterregeringen, V, Vänsterpartiet, Borgerlighet, Borgerligheten, Borgerliga partier, Expressen, Aftonbladet, Ny regering, Regeringskris, Budgetkris, Budgetmiss, Budgetmisslyckande, Budget, Demokrati, Beslutsfattande, Ta beslut, Blockgränsen, Stefan Löfven, Löfvenregeringen, Mona Sahlin, Göran Hägglund, Stefan Löfven,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar