tisdag 30 september 2014

Avgrunden Malmö



I Realtid.Se som är branschtidning för bank- och försäkring har Tino Sanandaji skrivit en krönika med rubrik "Sorgebanet Malmö".

Sanadajis artikel om Malmö

I sin artikel förs fram ett dystert budskap om en stad som under decennier är på väg in i avgrunden. Sanandaji skriver bl.a.

"Ingen större svensk stad har högre arbetslöshet och mer fattigdom än Malmö. Malmö hamnar i botten oavsett vilket mått på socialt välmående vi studerar. "

I sin text ges flera tankvärda exempel hur omfattande Malmös kris är t.ex.



Ilmar Reepalu (S) stadens starke man under många år.
Kommunstyrelsens ordförande och kommunalråd 1985-2013

"Bland de i arbetsför ålder förvärvsarbetar ungefär 80 procent i Sverige. I Malmö däremot arbetar färre än 70 procent av de i arbetsför ålder, inklusive gränspendlare. Av stadens invandrarbefolkning saknar nästan hälften arbete. Malmö är rankad som 281 av 290 kommuner i termer av andelen elever som lämnar grundskolan med för få godkända betyg för att vara behörig för gymnasiestudier. Den öppna arbetslösheten ligger på 15 procent, tredje högst bland landets kommuner."

"Arbetslöshet och inkomststagnation har eroderat kommunens skattebas. När Ilmar Reepalu tog över år 1994 låg Malmös genomsnittliga skattekraft per invånare 2 procent under riksgenomsnittet. Idag ligger Malmös skattekraft per invånare 16 procent under riksgenomsnittet, lägre än Pajala och Jokkmokk. "



Jokkmokks järnvägsstadion.

"Stadens ekonomi går ihop genom att skattebetalare i övriga landet täcker de enorma hålen i budgeten. Förra året fick Malmö kommun över 4 miljarder kronor i kommunalt utjämningsbidrag, utan jämförelse mest av alla kommuner. Stadens egna skatteintäkter var 10 miljarder kronor. Malmö får nu ensamt lika mycket i kommunalt utjämningsbidrag som hela Övre Norrland, en region med betydligt fler invånare."

Pajala kyrka.

Pajala kyrka.

Hur kan det ha blivit så? I texten förklaras krisen för Malmö med en analys som är intressant. Den bild som tecknas i artikeln är klok, ger en rättvis bild om problemen och dess orsaker.

I artikeln ställs en viktig fråga: varför har vänsterstyret i Malmö kunnat komma undan sitt ansvar för en utveckling som fört Malmö ifrån en ganska välmående industristad till en avindustrialiserad social katastrof som bland annat präglas av nyfattigdom, utanförskap och politisk extremism? Sananadajis svar är intressant:

"En anledning till att ledningen i Malmö inte har utkrävts större ansvar är en spridd form av”Malmöfatalism”. Det låter ibland nästan som att Malmö till sin natur skulle vara en nedgången stad som vi inte ska förvänta oss mer av. Trots att staden så sent som på 1980-talet hade högre snittinkomster än övriga landet."

Jag håller med om att detta "andliga" klimat utgör en viktig orsak till Malmös strukturella problem. Men det finns flera andra orsaker till Malmös djupa kris.
 
Sananadaji har också rätt i sitt påpekande att Malmö är en Sveriges mest röda städer politiskt. Länge hade socialdemokratin egen majoritet och sedan mer än 20 år domineras fullmäktige av den samlade vänstern. En vänster som, likt stadens socialdemokrati, står långt till vänster och som har ändrat karaktär från en traditionell betongsocialism av folkhemskaraktär till en radikal kulturvänster med tydliga 1968 års ideal. Att flera av Malmös problem kan förklaras utifrån stadens politiska kultur av vänsterradikalism med sin förkärlek till olika vänsterprojekt som t.ex. genuspiloter, normkritisk barnfilm och intersektionalitet, har påtalats av många andra. Även inom socialdemokratin i Skåne finns kritiska röster emot ledningen i Malmö, inte minst från S-ledningar i andra kommuner som också har tvingas till krishantering för att möta svåra strukturproblem som t.ex. Landskrona, Kävlinge, och Trelleborg, för Malmös passitvitet och kulturpolitiska flum.

En annan grundorsak är förs fram i texten är Malmös djupa kris är en följd av en misslyckad integration. Malmö är en stad som på många sätt påminner som nedgångna f.d. industristäder i England och i Skottland. En traditionell- och föråldrad industristruktur hålls vid liv för länge med hjälp av olika bidrag och subventioner ifrån staten och genom det kommunala utjämningsystemet. När verkligheten slutgiltigt hann i kapp Malmö så försvann hela stadens industri under en ganska kort tidsperiod. T.ex. Kockums varv, textilindustrins flaggskepp: "Strumpan" (som tillverkade nylonstrumpor), Mazetti Chokladfabrik, flera mekaniska verkstäder etc. försvann från början 1960-talet fram till mitten av 1970-talet. Flera mindre företag som senare blev framgångsrika flyttade ifrån Malmö eftersom man inte fick köpa loss mark i stadens ägo. Åkerlund & Rausing och Tetra Pak, som mest kända exempel. Dessa företag flyttande till Lund redan på 1950-talet där de båda utvecklades till internationellt verksamma storföretag.    



Kranen på Kockums varv, en bild från 2000.
Två år senare monterade den ned och flyttades till ett varv
i Sydkorea.

Eftersom S- ledningen i Malmö medvetet valt bort att satsa på att stödja uppkomst av en modern arbetsmarknad med inslag av privat tjänstesektor och verksamhet med kunskapsinnehåll, för att förhindra uppkomst av "borgerliga jobb" som dåvarande kommunstyrelse ordförande Nils Yngvesson uttryckte saken, så följdes stadens avindustrialisering av inga jobb allas, verken på kort eller längre sikt. När Yngveson ombads att förklara varför han var emot en etablering av en högskola (som senare kom att etableras). fällde han sitt berömda yttrande om "att i Malmö ska man inte plugga utan man jóubba." Malmös integrationspolitik fortsatte som om dessa gamla enkla industrijobb fortfarande fanns kvar. För att inte få alltför många lediga bostäder åkte tjänstemän och politiker runt i landet och raggade flyktingar och invandrare till Malmö på grund av de frikostiga stadsbidrag som kommunerna fick under 1970- och 80- talen. Malmö hade ett överskott av lägenheter i kommunala fastighetsbolag, MKB, ända fram till mitten av 1990- talet.

I sin text tar Sananadaji upp stadens extremt låga skattekraft som en värdemätare på stadens kris. Detta synsätt är rätt ur många aspekter. Naturligtvis bör Malmö landets tredje största stad med sin gynnsamma placering vid Öresund, med närhet till Lund, till Köpenhamn och till norra Tyskland, ha en högre skattkraft än kommuner som både Pajala och Jokkmokk. Dagens miljardrullning till Malmö är inte hållbar på sikt, vilket även flera S- ledningar i andra kommuner offentligt har gett utryck för bl.a. i media.

Dessutom så är en kommuns skattekraft en indikator på vilken befolkningssammansättning man har och utgör en indikator på vilka resurser man har för att långsiktigt lösa problem. Under hela perioden sedan avindustrialiseringen började har Malmös skattekraft varit fallande både i relativa termer och i absoluta tal.  Denna utveckling måste brytas. Men för att lyckas med detta måste Malmö i grunden förändras.



Öresundsbron mellan Malmö och Köpenhamn.
Sedd ifrån den svenska sidan.

En slutsats man kan dra av detta är att Malmö måste få en annan sammansättning på sin befolkning.  Det måste bli möjligt att åter få en medelklass vilja leva sina liv i Malmö, finna en bra bostad och kunna få ett attraktivt jobb och betala in skatt. Men då måste t.ex. Malmös politiska ledning släppa till mark för företagsetableringar och egnahems bostäder, ökat inslag av friskolor och att nedslitna miljonprogramsområden i, t.ex. Rosengård, genomgår en grundlig förändring. Hela kvarter måste rivas och ersättas av nybyggnation bl.a. på grund av kraftigt eftersatt underhåll. Att socialt eftersatta områden också finns inne i själva stadskärnan är ganska unikt för Malmö jämförbart med andra svenska städer. En betoning på kunskap måste lyftas fram i stadens skolor. En av många åtgärder som måste till är att öka antalet friskolor i Malmö.

Ett litet utbud av alternativ för missnöjda elever och föräldrar är en orsak till att väl etablerade familjer lämnar Malmö. Andra orsaker att man flyr staden är att Malmö är mer belastat av kriminalitet och droger än flertalet andra större städer. Vänstermajoriteten i Malmö måste ompröva sin drogliberala inställning utveckla insatser mot kriminalitet och gängbildning. Dessa problem har sin grund i det utanförskap och i den sociala utslagning som präglar staden sedan decennier. Här spelar också  närheten till kontinenten och den socialpolitiska katastrofen i den köpenhamnska narkotika "fristaden" Christiania in. Narkotika missbruket påverkas även inhemska missgrepp som t.ex. sprutbytes projektet i Malmö och Lund.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet måste göra upp med den tradition som har utvecklas i form av vänsterradikalism och autonoma grupper som hyllar vårdsbejakade revolutionär romantik och antisemitism. En antisemitism som också tar sin näring ifrån en växande islamisering av Malmö. Stadens judiska befolkning har under flera år fått möta en ökad vardags rasism. Som följd har judiska familjer börjat att fly från staden. Denna skamfläck har även uppmärksammas utomlands bland annat av USA:s regering, Europarådet och EU-Parlamentet.  Malmö har inte bara problem med en växande västerradikalism, utan också av högerradikalism. Sverigedemokraterna är sedan flera mandatperioder starka i staden. Malmös kris är djupare än vad alltför många vill erkänna.



Bild överst: Rosengårds centrum.

Bild nedan: Statyn "Arbetets ära" på Möllan (Möllevångstorget)
som har utvecklats till ett centrum för vänsterradikalism och
olika autonoma grupper. 

Etiketter: Malmö, S, Socialdemokrater, Socialdemokraterna, Socialdemokraterna i Malmö, Socialdemokraterna i Skåne, Integration, Flyktingmottagning, Invandringspolitik, Invandrare,  Flyktingar, Realtid.Se, Tino Sanandaji, Fattigdom, Barnfattigdom, Socialt utanförskap, Integration, Skattekraft, MKB, Nils Yngvesson, Skattekraft, Förvärvsfrekvens, Ilmar Reepalu, Pajala, Jokkmokk, Utjämningsbidrag, Kommunalt utjämningsbidrag, Norrland, Övre Norrland, Skattebas, Landskrona, Kävlinge och Trelleborg, England, Skottland, Avindustrialisering, Kockums, Kockums varv, Mazetti, Strumpan, Skåne, Öresund, Köpenhamn, Danmark, Lund, Tyskland, Droger, Drogliberalism, Kriminalitet, SD, Sverigedemokraterna, Möllan, Möllevångstorget, Autonoma, Autonomvänster, Västerradialism, Högerradikalism,  Antisemitism, Christiania, Sprutbytes projektet, USA, EU, EU-Parlamentet, Europarådet, Folkhemet, Folkhemssocialism,  Betongsocialism, Kulturradikalism, Normkritisk film, Normkritisk barnfilm, Genuspiloter, Åkerlund & Rausing, Tetra Pak,
           

onsdag 24 september 2014

M:s identitetskris

Nya moderaterna.jpg

"Tillbaka till verkstaden", är en rubrik på en mycket intressant ledare i Norrköpings Tidningar om moderaternas val av framtida politik och val av ny partiledare. Artikeln är skriven av tidningens politiska redaktör Hans Stigsson Michaljlov.

Ledare i NT om M:s framtid



Reinfeldt första ministär 2010.

Jag gillar Stigsson Michaljovs synpunkt att det är val av vilken politik som moderaterna ska föra som är det mest centrala i frågan om framtiden för M. Inte vem som ska bli partiledare. Men naturligtvis har detta betydelse för hur partiets framtida profilering etc. Jag delar också uppfattningen att en förklaring till moderaternas valförlust står att finna i partiets vänstersväng in mot mitten och att partiet tog ytterligare steg i att överge sin idétradition av social- och kulturkonservatism som de så kallade Gammelmoderaterna inom partiet delvis stod för. Under Alliansens åren gick det så långt att M i flera viktiga frågor intog en position som låg till vänster om övriga regeringspartier. Personligen har jag aldrig riktigt förstått tanken som dåvarande partiledare Gösta Bohman en gång laserade om att moderaterna ska var ett liberalt- konservativt parti. Båda dessa ideologier är på flera centrala politikområden direkt motstridiga. 

Valaffisch 1979

Gösta Bohman (M)

Jag är övertygad om att moderaternas nuvarande identitetskris grundlades redan där och då, och att åren med Fredrik Reinfeldt fördjupade problemen ytterligare. I artikeln förs också en intressant diskussion om hur M:s tapp till SD har förändrat detta extremistpartis väljarkår. Det uppenbart att både M och KD:s liberalisering, som är ett annat Alliansparti som befinner sig i en likartad identitetskris, har öppnat upp för SD:s valframgång. Även KD:s  partiledare, Göran Hägglund, har påverkat sitt partis ideologiska kurs på ett likartat sätt som Reinfeldt.

Göran Hägglund, 2013-09-09 08.jpg

Göran Hägglund (KD)

Av de tre huvudfavoriter som har nämns till Reinfeldts efterträdare så är både avgående "kommunikationsminister" Catharina Elmsäter-Svärd och partiets gruppledare i riksdagen Anna Kindberg Batra direkt olämpliga. Båda dessa kandidater är intimt förknippade med både Reinfelds  partiledarskap, partiets nuvarande ideologiska kurs och PR-konceptet med: De nya moderaterna och Sveriges nya arbetarparti. Tillskillnad mot avgående socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, som ganska sent under Reinfeldts period återkom till centrala maktpositioner i partiet, och en gång tog strid mot Reinfeldt ang. posten som förbundsordförande i ungdomsförbundet MUF.

Läsa mer:
I Dagens Samhälle skriver Jan Kallberg om att M:S Stockholm fixering fällde partiet i valet:.
Kallbergs artikel om M:s valförlust

I Nya Wermlands Tidningen skriver politisk redaktör Henrik L. Barvå också om moderaternas situation och val av ny partiledare:
Barvås artikel i NWT


Kristersson, Ulf (M)

Bild nedan: Avgående socialförsäkringsminister
Ulf Kristersson (M)

Etiketter: M, Moderaterna, Moderater, De nya moderaterna, Sveriges nya arbetarparti, Fredrik Reinfeldt, KD, Kristdemokraterna, Kristdemokrater, Göran Hägglund, SD, Sverigedemokraterna, Alliansen, Norrköpings Tidningar, Hans Stigsson Michaljlov, Alliansen, Gammelmoderater, Gammelmoderaterna, Liberalkonservatism, Konservatism, Kulturkonservatism, Socialkonservatism, Kristdemokrati, MUF, Catarina Elmsäter-Svärd, Anna Kindberg Batra, Ulf Kristersson, Socialförsäkringsminister, Partiledare, Moderaternas partiledare, Dagens Samhälle, Nya Wermlands Tidningen, Henrik L. Barvå, Jan Kallberg, Partiledare, Partiledarbyte, Partiledarkandidat, Partiledarkandidater, M:s nya partiledare, Partiledarkandidater i moderaterna,        

tisdag 23 september 2014

Storbritanniens väg efter folkomröstningen?














I den brittiska dagstidningen The Guardian ställs frågan om Storbritanniens överlevnad är säkrad efter den skotska folkomröstningen? I artikeln ställs också en annan huvudfråga om vilken väg den brittiska unionen nu ska komma att gå?

Denna artikel tar upp flera intressanta förställningar som t.ex. kommer Camerons regering i London snabbt att uppfylla sina löften till Skottland om utökat självstyre och vad händer om han sviker? Andra exempel: kommer den nuvarande unionen Storbritannien att förvandlas till en federation av tysk- österrikisk- eller belgisk modell, hur kommer regeringen i London att bemöta krav på decentralisering av politiskt makt inom England och hur länge kommer nuvarande modell för lagstiftning i Storbritannien att bestå?

En modell som innebär att underhusledamöter från Skottland är med och beslutar om lagstiftning som rör förhållanden i England eller övriga delar av unionen, men att brittiska ledamöter inte har samma rätt ang. skotska förhållanden. Skottland har ett eget juridiska system som skiljer sig från övriga Storbritannien. Den skotska juridiken påminner som det skandinaviska med en rättsskipning som styrs av skriftlig rättstolkning som bygger på germansk rätt medan den engelska är utformad utifrån en sedvanerätt som bygger på en romansk rättstradition.

The Guardians artikel om Storbritanniens framtid



Premiärminister David Cameron till vänster från konservativa
Tories tillsammans med sin vice premiärminister Nick Clegg
från det Liberaldemokratiska partiet (i mitten).

I en annan artikel i samma tidning uppmannas de brittiska politikerna att utnyttja det tillfälle som de utlovade förhandlingarna med Skottland och den kommande folkomröstningen om fortsatt medlemskap i EU ger för att förändra det politiska systemet i grunden. I The Gaurdian:s artikel föreslås att Storbritannien förändras från en union till en federation mellan "länder" med ökat självstyre, en regionalisering och en kommunalisering av England samt att Storbritannien äntligen får en konstitution.

Artikel om ett federalt Storbritannien

Jag håller med om att detta är kloka förslag. Federalism byggd på subsidiaritetens principer (en filosofi för maktdelning som innebär att lägga beslut på lägsta möjliga nivå samt att klart definiera rättigheter och skyldigheter för olika politiska nivåer gentemot varandra) är framtiden för Europa, Sverige och utgör framtiden för Storbritannien. Jag gillar subsidiaritetens huvudprincip om att överordnad nivå har skylighet att stödja underordnad nivå och har en skyldighet att skapa förutsättningar för denna att  klara sina uppgifter, men att denna princip samtidigt gör klart, att överordnad nivå inte får ta över dess naturliga uppgift (t.ex. relationen familj- kommun, eller kommun och ideell organisation) och bevisbördan för överföring av makt och kompetens ligger på överordnad nivå.

Om de brittiska väljarna ska folkomrösta om sitt medlemskap av EU måste gränserna mellan vad som ska beslutats i Bryssel, i Westerminister och på olika nivåer inom Storbritannien först redas ut. Bara då blir en folkomröstning meningsfull. Detta är ett förslag som ett av de nuvarande två regeringspartierna, Liberaldemokraterna, kan acceptera. Men vad säger premiärministerns eget parti det konservativa Tories? Vilken uppfattning har socialdemokratiska Labour? Förespråkarna för fortsatt politisk centralism och de som förespråkar nationalstatens suveränitet kommer inte att ge sig utan strid. Vågar Cameron utmana nationalisterna sitt eget tory-parti och nej-sägarna i anti-EU partiet UKIP?

Läs mer: Andrew Duff f.d. ordförande för Europafederalisterna och f.d. brittisk EU-parlamentariker för liberalerna har på sin blogg skrivit ett intressant inlägg i detta ämne:

Suck it and See: Scotland and after

På Faccebook fann jag ett intressanta förslag, med en kartbild, till ett framtida federativt brittiskt styrelseskick med en regionalisering av England:

Ett federativit Storbritannien

Katalaner följer utvecklingen i Skottland: 
http://www.theguardian.com/world/2014/sep/12/catalan-independence-referendum-demonstration-in-pictures?

Bild nedan: Från en demonstration i Barcelona till stöd för en folkomröstning
om självstyre för Katalonien. Lägg märke till den blå-vita skotska flaggan
här är tillsammans med den katalanska.

Etiketter: Skottland, Storbritannien, Skotska folkomröstningen, Folkomröstning,  Federalism, Subsidiaritet,  London, Westminister, Nordirland, Wales, Orkneyöarna. Shetlandsöarna, Cornwall, David Cameron, Nick Clegg, Lagstiftning Liberaldemokrater, Konservativa, Tories, Labour, EU, Författning, Germansk rätt, Romersk rätt, Juridik, Rättstradition, Rättsfilosofi, Maktdelning, Rättshistoria, Konstitutionell rätt, Grundlag, Belgien, Österrike, Tyskland, Bryssel, Katalonien, Barcelona, The Gaurdian, UKIP, Nationalism, Kommunalisering, Regionalisering, Andrew Duff, Europafederalisterna, EU-federalism, Nationell suveränitet, Suveränitet, EU-skeptisk, Brittisk politik, Europa skepticism, EU-skepticism, SNP, Skotska SNP, Katalonien,  

lördag 20 september 2014

SD och extremismens anti-Ukraina allians





















Anton Shekhovtsov skriver om det block av nationalist- bolsjevikiska partier i EU-Parlamentet som röstade emot EU:s associationsavtal med Ukraina. Denna nej-allians är en snygg samling med extremister som svenska SD, antisemiter i franska Front National och i ungerska Jobblink, nynazister i tyska Nationaldemokratische Partei Deutschlands och i grekiska Gyllene Gryning med flera på den högerradikala sidan och nykommunister i tyska Die Linke (som har sina rötter östtyska kommunistpartiet), nationalist-socialister i IRA:s politiska gren Sin Féin och stalinistiska gammelkommunister från Spanien och Portugal med flera på den vänsterradikala sidan. I hans artikel finns en lista på samtliga EU-parlamentariker som röstade nej till avtalet. Lägg märke till att SD i denna fråga röstade emot, tillskillnad mot svenska V och FI. 

 Shekhovtsov artikel

Lägg också märke till att endast Peter Lundgren och Kristina Winberg från svenska SD och ledamoten ifrån Folkebevaegelsen mod EU (en vänstersocialistisk valkoalition för yttersta vänstern i Danmark), var ensamma att rösta emot av EU-Parlamentets skandinaviska ledamöter. Jag har bara en invändning mot Shekhovtsovs lista. Sin Féin kan inte räknas som ett socialdemokratiskt parti. Sin Féin är medlem av partigruppen för kommunister och vänstersocialister, likt som danska Folkebevaegelsen och svenska Vänsterpartiet, och har en ideologi som förenar katolskt nationalism med radikal vänstersocialism.  

Att Sverigedemokraterna trivs i detta sällskap är inget att förvånas över. Dikaturens kreatur, väster- och högerradikala partier, var under 1930-talet förenade sitt motstånd mot demokratin och folkrättens principer. Historien går igen. Ideal om nationalism, antisemitism samt i ett gemensamt motstånd mot frihet och marknadsekonomi. Dessa partier förenas i ett stöd för Putins planslavistiska imperialism, uppbyggt kring ett USA-hat, ett gemensamt engagemang mot EU och Nato. Det är samma kamp nu som då. Och denna kamp måste vi ta. 

Parlamentets konservativa grupp: ( Partigruppen för europeiska konservativa och reformister) ECR som bl.a. innehåller brittiska Conservative Party (Tories), Dansk Folkeparti och Sannfinländarna intog en klart mer sund inställning till avtalet än extremhögerns partigrupp med SD och brittiska UKIP som medlemmar, och röstade för. ECR:s medlemspartier antog följande röstförklaring i frågan:
ECR:s röstförklaring om stöd för Ukraina



Parteivorsitzender Jimmie Åkesson

Bild nedan Jimmie Åkesson (SD) partiledare.

Bild ovan: Tyska Euroasiatiska Enhetspartiet, 
ett fotokollage med nej-alliansens partier i Tyskland.
Namnet är en tydlig anspelning på det officiella namnet
på kommunistpartiet i dåvarande Östtyskland, SED,
Sozialistische Einheitspartei Deutschlands, vars logga
Shekhovtsov har haft som grund för sitt kollage.
Lägg märke till den ryska flaggan i bakgrunden.
I SED:s logga var denna flagga mörk röd. 

Etiketter: Ukraina, EU, Europa Parlamentet, EU-Parlamentet, Associationsavtal,  Die Linke, Gyllene Gryning, Sin Féin,  Jobblik, Front National, Nationella Fronten, Le Pen, Kommunister, Stalinister, Nationalister, Radikaler, Västerradikala, Högerradikala partier, Vänsterradikala partier, Högerradikala partier, EU-motstånd, EU-skepticism, Portugal, Spanien, Frankrike, Tyskalnd, Ungern, IRA, Irland, Nordirland, Storbritannien, Sverige, SD, Sverigedemokraterna, Anti-EU, Anti-Nato, Nato, Anton Shekhovtsov, Vladimir Putin, Planslavism, Imperialism, 1930-talet, Extremism, Extremiska partier, Diktatur, Demokrati, Europa, Europapolitik, EU-politik, Danmark, Folkebaegelsen mod EU, Tyska Euroasiatiska Enhetspartiet, Vänsterpartiet, Östtyskland, SED, Östtyska kommunistpartiet, Jimmie Åkesson, FI, Feministisk Initiativ, Peter Lundgren, Kristina Winberg,  Imperialism, UKIP, Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, Konservativa, Extremhöger, ECR, Konservativ Partigrupp., Konservative Party, Tories,         

onsdag 17 september 2014

EU:s utrikesminister sviker Ukraina




Lyssna till när Guy Verhofstadt, f.d. premiärmister i Belgien och ledare för den liberala partigruppen i EU-Parlamentet, Alde, starkt kritiserar EU-kommissionens avgående "utrikesminister " Catherine Ashton, f.d. brittisk minister från socialdemokratiska Labour-Party i Storbritannien, för hennes ständiga frånvaro i parlamentet och hennes frånvaro just när parlamentet ska diskutera den ryska aggressionen mot Ukraina och hur detta påverkar Europa (c:a 1 minut). Det kanske inte är konstigt att många i Skottland vill frigöra sig från London.

Verhofstadt i EU-Parlamentet

Ett annat skäl för denna debatt var att parlamentet skulle ta beslut om att godkänna EU:s associationsavtal med Ukraina. Det är värt att notera att samtliga partigrupper utom den nationalistiska, med (SD) som svenskt medlemsparti, och gruppen för kommunister och vänstersocialister, med (V) som svensk medlem, röstade ja till avtalet. Nu som på 1930-talet förenas vänster- och höger radikalism i ett förakt för demokrati, markandsekonomi och för folkrättens principer. Extremist partier på höger- och vänster kanten förenas också i sitt USA-hat, och ett gemensamt anti-EU och ett anti Nato-engagemang.

Som vanligt i EU-frågor och när det gäller Europa har Verhofstadt rätt. Ashtons agerande är en skandal för demokratin och en skandal för Europa. Om hennes agerande kan förklaras med en attityd av ringaktning för de folkvalda i EU-Parlamentet, (nationalstatskrameri) finns anledning att, likt Vehofstadt, rikta personlig kritik mot Ashton. Men om hennes nonchalans kan förklaras utifrån värderingar som innehåller en eftergiftspolitik mot Putinismen och Ryssland, som det finns gott av inom europeisk vänster, är situationen mycket alvarligare än så.  

           

Bild källa: Wikepedia
Bild ovan: Guy Verhoftstadt
Bild nedan Cathrine Ashton

Etiketter: Guy Verhofstadt, Cathrine Ashton, EU, EU-Parlamentet, Putin, Vladimir Putin, Putinismen, Ukraina, Ukraina-krisen, EU:s associationsavtal med Ukraina, Associationsavtal, Ständig utrikes representant, Utrikesminister, EU:s utrikesminister, Liberala gruppen, Alde, Premiärminister, Belgien, Labour, Labour-party, Socialdemokrater, London, Skottland, Storbritannien, Nato, Kommunister, Vänstersocialister, V, SD, Sverigedemokraterna, Nationalister,  Västerpartiet, USA, 

fredag 12 september 2014

Miljöpartiets Putin kramar


Foto: Jag förfasas just nu över en karta över Putins dröm om ett nytt Novorossiya som har publicerats i Moskva. Jag undrar över vad som kommer som steg 2 Putins storhetsvansinne. Baltikum? Svenskt Nato medlemskap nu! P.S. Novrossiya skapades av Katarina den store och förlorades under Krimkriget 1853-1856.

Riksdagsledamot Fredrik Malm (FP) skriver på sin blogg om Miljöpartiets eventuella medverkan i en rödgrön regering utifrån dess syn ang Putins anfall på Ukraina och hans dröm om Novorossiya. Malm har givit sitt blogginlägg rubriken: Miljöpartiet Putinisterna

 Malms inlägg om MP:s syn på Ukraina

Malm har rätt! Det är en skandal att ett riksdagsparti presenterar en syn på Putins totalitära- och imperialistiska planslavism som andas undfallenhet, acceptans av Moskvas överträdelser av internationell rätt och den värdertagna ordningen för säkerhet, samarbete och demokrati i Europa. För mig, liksom för Malm, är det allra mest upprörande är att denna syn förmedlar ett förakt för de demokratiaktivister som var beredda att offra sin liv på torget i Kyiev (Maidan/Euromaidan) och de som nu i Ukraina, och i andra länder inom det forna kommunistiska Östeuropa, känner en påtaglig oro för sin demokrati och sin självständighet. Att denna oro tyvärr är befogad exemplifieras av kidnappningen av en estnisk säkerhetspolis inne på estniskt territorium av KGB:s efterträdare, FSB, medhjälp av tårgas och granater. Det märks att maktkretsen kring Putin har sin bas från KGB.

Den syn som Miljöpartiets riksdagsledamot Peter Rådberg ger uttryck för att EU, Nato och västvärlden har skuld för krisen är inte bara fel i sak och är historielös, den är faktiskt, som Malm framför, djupt upprörande. Den väcker också frågor om Miljöpartiets syn på demokrati, folkrättens principer rätt och om detta parti bör komma i fråga för en medverkan i en regering.

Malm uttrycker Rådbergs syn med följande träffsäkra formulering:

"Jag har sällan sett en sådan undfallenhet gentemot diktaturen i Moskva sedan vänsterpartiet kallade sig för kommunister. "

Peter Rådberg porträtt (2008).jpg

Peter Rådberg (MP) ledamot av riksdagen och dess försvarsutskott.

Malms blogginlägg om Rådbergs svar på frågor om Miljöpartiets syn om Ukraina och Rysslands utrikespolitik på försvarsbloggen Wisemans Wisdoms valguide, har den stora förtjänst att hans text väcker till liv frågor om att vi, för första gången sedan andra världskriget har ett land i Europa, Ryssland, ockuperat ett annat europeiskt lands territorium och om att samma Ryssland har framfört hot om att bomba städer över Europa, bl.a. Warszawa, med atombomber. Hitintills att detta varit icke frågor i valrörelsen. Men nu är det dags att vakna. Verkligheten kallar på uppmärksamhet om hur vi ska försvara frihet, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa.



Foto från en pro-EU och pro-Europa demonstration på Självständighetstorget 
(Maidan/Euromaidan) i Kyiev

Det vore vara självklart för var och en att detta hot inte försvinner för att vi har önskedrömmar om att så sker. Vi borde också inse att vi aldrig nu, såväl som då, får acceptera en stormakts arrogans i Europa, även om militärt våld skulle blir nödvändigt att ta till. Winston Chruchill kommenterade i sina memoarer att den engelska eftergiftspolitiken mot Hitler präglades av en övertygelse i London om att "Vargen skulle bli mätt om Nazityskland fick ta Südetenland" (ett område med tysk språkig befolkning i dåvarande i Tjeckoslovakien). Men som vi alla vet krävde vargen mer. Är vår tids varg Putin mätt nu. Troligen inte. Var blir nästa steg Baltikum? Putin framför krav på att en federativ ordning inom Ukraina för Folkrepublikerna Luhansk och Dontesk. Men det kan vara värt att notera att när frederliga demostrater nyligen förde framförde fram krav om detta inom Ryssland ang Sibirien så slogs detta omedelbart ned med våld.

Detta nya läge i Europa sätter svensk politik inför nya krav och kräver mer av realism och aktiva åtgärder inom vår säkerhets- och försvarspolitik. Vad vi inte behöver just nu är en Chamberlainsk eftergiftspolitik likt 1938.  Nato-medlemskap nu om jag får lov att be.






















Bild ovan: Karta över Putins dröm om att återskapa Katarina den stores Nyryska imperium: Novorossiya. Denna karta presenterades för några dagar sedan av kretsen kring Putin för media i Moskva. Lägg märke till att stora delar av Ukraina ingår (södra- och östra delarna med Krim, folkrepublikerna: Lugansk och Donetsk ), områden i Moldavien (Transnistrien och Odessa). Utanför kartbilden anses även områden i Georgien ingå (Abchazien o. Sydossetien) ingå i Novorossiya,

Bild nedan: Riksdagsledamot Fredrik Malm (FP) ledamot av utrikesutskottet.

Etiketter: Ukraina, Putin, Ryssland, Fredrik Malm, FP, Folkpartiet, Ukraina krisen, Mats Rådberg, EU, Nato, Miljöpartiet, MP, Rödgrön regering, De rödgröna, Alliansen, Utrikespolitik, Europa, Krim, Novorossiya, Transnistrien, Moldavien, Georgien, Abchazien, Sydossetien, Lugansk, Donetsk, Folkrepubliken Luhansk, Folkrepubliken Donetsk, Odessa, Winston Chruchill, London, Andra Världskriget, Tjeckoslovakien, Polen, Warszawa, Polen, Estland, Baltikum, Südetenland, Adolf Hitler, Vladimir Putin, Atomvapen, Atombomber, Terror, Vedergällning, Neville Chamberlain, 1938, Eftergiftspolitik, München överenskommelsen,  Röd grön regering, Federalism, Sibirien, FSB, KGB,

tisdag 9 september 2014

Skriftliga omdömen och beslag av mobiler skapar studiero



Det är rätt att Jan Björklund och Alliansregeringen ger stöd åt de förslag som Metta Fjelkner presenterade i dag om att skapa arbetsro i skolan.

Fjelkner föreslår att införa ordningsomdömen i högstadiet och på gymnasiet. Andra förslag är bl.a. annat att ge lärare rätt att stoppa mobiler och annan störande utrustning inför lektionerna. Fjelkner vill också se över skollagen när det gäller skolornas ansvar (både för enheter i alternativ drift som för de i offentlig drift) när det gäller uppsökande skolhälsa särskilt för elever med särskilda behov och se över skollagen när det gäller att hålla kvar elever för kvarsittning.


Regeringens utredare Metta Fjelkner
f.d. Förbundsordförande för Lärarnas Riksförbund.

Ett argument för dessa förslag är att både PISA-undersökningen och att OCED har konstaterat att stök, otrygghet och skolk/försenad ankomst utgör mer allvarliga problem i våra skolor än i andra jämförbara länders skolor.

Men det främsta argumentet är naturligtvis att ordningsproblem främst skadar svaga elever och att stök förhindrar elever från icke akademiska hem att påbörja sin klassresa till högre utbildning.

Fjelkner och Björklunds presskonferens

Regeringens pressmeddelande

I ett tidigare blogginlägg har jag skrivit om den svenska skolans grundläggande problem:
Om skolans grundläggande problem


Utbildningsminister Jan Björklund (FP).

Etiketter: Skolan, skopolitik, Grundskolan, Den svenska skolan, Svensk skola, PISA-undersökningen, PISA undersökningen, PISA, OECD, Jan  Björklund, Regeringen, Alliansen, Alliansregeringen, Skolk, Stök, Kvarsittning, Mobiler, Klassrum, Lektioner, Lärare, Lärarnas Riksförbund, Utbildningspolitik, Elevhälsa, Skolhälsa, Kvarsittning, Studiero, Skollagen, Klassresa, Försenad ankomst, Arbetsro, Ordningsproblem,

lördag 6 september 2014

SIFO-demokrati och röstskolk!



I Dagens Nyheter finns en artikel om att de olika opinionsinstituten ger olika siffror för partierna en vecka innan valet.

DN:s artikel

Detta har fått mig att fundera på om faran av opinionsundersökningar och valundersökningar strax innan val och om att Sverige ska följa andra västeuropeiska länders exempel och förbjuda publicering sista veckorna innan valdagen?

Det förbud som finns i flera västeuropeiska länder mot publicering i slutskedet på valrörelsen motiveras av att "opolitiska- och obeslutsamma" väljares val av parti inte i allt för hög rad ska styras av olika gallups.

I t.ex. Belgien, Luxemburg och Italien är det dessutom obligatoriskt att rösta (blank röstning är naturligtvis tillåten). Om man inte röstar och har tungt vägande skäl t.ex. sjukdom och utlandsvistelse, får man böter. Dessa åtgärder har historiska skäl. Politisk- och social oro under medelkrigstiden öppnande upp för andra världskriget och för demokratins kollaps. För att stärka demokratin och motverka politisk extremism har flera länder som upplevt krig, ockupation, kommunism och nazism/fascism vidtagit en rad åtgärder för att få ett högt valdeltagande. Jag vill påstå att här har Sverige någonting att lära.

Vad tycker du?



Bild ovan: Röstkort från 2010 års val.
Bild nedan: Valurna "Valbox" troligen någonstans från franskspråkiga delen av Europa.

Etiketter: Rösta, Val, Röstskolk, Valundersökningar, Valrörelser, Allmänna val, Opinionsundersökningar, Gallups, Opinionsinstitut, Sifo, Demoskop, Skop, Italien, Luxemburg, Italien, Valdeltagande, Val 2014, Kommunism, Fascism, Nazism, Diktatur, Andra världskriget, Extremism, Politisk extremism, Valurna, Valbox,

onsdag 3 september 2014

Skolan präglas fortfarande av 1968



Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet har skrivit en intressant artikel om den svenska skolan efter Pisa- undersökningen i Svensk Tidskrift.

Hennes artikel "Palmes skolpolitik lever kvar", publiceras med följande ingress:

"Palmes läroplan för grundskolan, Lgr69, innebär att den politiska radikalism som rådde kring 1968 påbjuds av myndigheterna. Och den präglar än i dag de svenska lärarhögskolorna."

Enkvist artikel



Dåvarande utbildningsminister Olof Palme (S).

Enkvist har rätt i sin analys om att Alliansregeringens politik är ett försök att bryta denna utveckling av en politiserad skola. Enkvists resonemang om att det främsta beviset på misslyckadet för den skolpolitik som dåvarande utbildningsminister Olof Palme (S), sedan också partiledare och statsminister, genomförde är att vi på en och samma gång har fått en utveckling där duktiga eleverna har blivit färre och svagt presenterade elever har blivit fler.



Partiledare och utbildningsminister Jan Björklund (FP).

Jan Björklund insåg tidigare andra ledande svenska politiker krisen i skolan. Björklunds bakgrund från ett textilarbetarhem i Västergötland har nog haft betydelse för hans förståelse av skolans roll för kunskap och utbildning. Björklund och hans folkparti har haft mer rätt än andra partier i skolpolitiken under senare år. Men samtidigt har faktiskt Folkpartiet ett större historiskt ansvar för skolans kris än andra borgerliga partier. FP gav stöd åt S när enhetsskolan infördes 1948 som bl.a. innebar att läringsutbildningen avskaffas. FP gav också stöd åt stora delar av Lgr69 när den då infördes.

Lgr69 byggde på tankar från S-politikern och riksdagsledamoten Stellan Arvidsson  (senare generaldirektör för dåvarande Skolöverstyrelsen) som låg bakom införandet av den så kallade Enhetsskolan 1948. Detta innebar att en 9-årig gemensam grundskola infördes och att den fria lärlingsutbildningen togs bort. Denna "reform" präglar fortfarande svensk utbildning. Arvidsson erkände senare att han hade hämtat inspiration för sin utbildningspolitik från den östtyska DDR-diktaturen. Arvidsson var under många år ordförande för vänskapsförbundet Sverige-DDR. 

Enkvist har en viktig poäng i sitt resonemang om att ambitionen att skapa en skola för alla har resulterat i en skola som passar allt färre. Eller som Enkvist så träffsäkert formulerar saken:

"Lgr69 innebär en motsägelsefull kombination av kollektivisering, individualisering och antiintellektualism och dagens debatt visar att många av idéerna lever kvar. Flera politiska partier talar i valdebatten mer om likvärdighet än om kunskaper, vissa lärargrupper klagar på att det nu finns för många nationella prov, och det finns föräldrar som tycker att läxfritt är en bra idé. Alla de här grupperna fortsätter på Lgr69:s linje utan att bekymra sig för att PISA-resultaten visar att samtliga svenska elevgrupper sjunker kraftigt."

"Lgr69 innebär att den politiska radikalism som rådde kring 1968 påbjuds av myndigheterna, och den präglar än i dag de svenska lärarhögskolorna. Ett sätt att beskriva varför vi har en PISA-kris är att påpeka att samtliga lärare utbildade före Lgr69 nu har pensionerats, att föräldrarna till dagens elever är formade av Lgr69 och att dagens lärarutbildare har lärts upp av personer som identifierar sig med Lgr69. Alliansregeringens reformer är det första egentliga försöket att leda skolan i en annan riktning. I sammanfattning säger Lgr69 att skolans mål är att främja jämlikhet och att detta ska ske genom att teoretiskt och praktiskt inriktade elever ska undervisas tillsammans och uppmuntras att grupparbeta. Lgr69 inskränker kunskapsomfånget jämfört med den tidigare realskolan. "

 Goran persson swedish pm election rally 2006-sept-05 gothenburg closeup img1.jpg
Dåvarande skolminister Göran Persson (S).

Enkvist och många andra i skoldebatten för fram kommunaliseringen av skolan i sig som en anledning till problemen. Med detta håller jag faktiskt inte med om. Visst genomfördes kommunaliseringen bryskt under dåvarande skolminister, sedan statsminister, Göran Persson (S). Vilket tyvärr var typiskt för hans ledarstil. Denna okänslighet har skapat mycket negativa känslor som naturligtvis inte har varit bra ur demokratisk synpunkt, inte heller när det gäller för lärarnas motivation eller för undervisningens kvalité. Men Göran Persson har en poäng i sin argumentering om att allt inte var inte frid och fröjd när skolan var statlig heller, vilket många nu tycks ha glömt.

Med kommunaliseringen slapp man den både opraktiska- och ologiska ordningen i att det var staten som betalade ut löner för en verksamhet som kommunen hade ett arbetsgivaransvar för, och som dessutom var en verksamhet som var detaljstyrd av staten.

Jag kan instämma i påståendet att sedan många kommuner efter kommunaliseringen inte har levt upp till sitt ansvar för lärare, annan personal eller för att granska och utveckla utbildningens kvalité. Men i Sverige, tillskilland mot flertalet andra länder i Västeuropa, kommer vi och ropar på staten så fort någon verksamhet får problem. I Sverige har vi svårt att tillerkänna den regionala nivån någon kraft eller att ge denna nivå reellt politiskt inflyttade. En regionalisering skulle ge möjlighet att återskapa en egen självständig utbildningsform för gymnasieskolan. En separat lärarkarriär för utbildare på gymnasiet.



Katedralskolan i Lund, ett exempel på en gymnasieskola där man
undervisar i danska.

För mig är det naturligt att för- och grundskolan är kommunal, att gymnasieskolan är regional och att universitet och högskolor är statliga. Sedan kan vi även i Sverige inse att skolan inte behöver vara likadan i Skåne som i Norrbotten eller i Dalarna. Arbetsmarkanden är verken lokal eller nationell, utan huvudsak regional. Närhet och kontakter med olika sociala myndigheter motiverar grundskolans kommunalisering, forskningsanknytning och internationalisering etc. gör staten till en naturlig huvudman för den högre utbildningen.

Likt Enkvist är jag övertygad om att vi måste våga bejaka insikten om att det  inte kan finnas EN skola som passar alla elever. Vi är olika och därför har vi olika behov och olika förutsättningar. Men detta behov av pluralism har mötts med stor misstänksamhet på olika nivåer i det svenska samhället. Inte ens läroplanerna behöver se lika ut över landet. T.ex. genom att danska blir obligatoriskt på teoretiska linjer i Skåne, medan norska i Jämtland, Dalarna och Värmland, medan finska i Norrbotten etc.



En traditionell utspark, med studentmössor, från ett svensk gymnasium 2010.
Ett exempel på att den tidigare studentexmanen inte helt har glöms bort.


Enkvist har i andra sammanhang uttalat sin uppfattning om att Sverige bör återinföra en student- och en realexmanen. Här har hon rätt. Detta är en utbildningspolitisk strid som Alliansen måste ta även om detta är impopulärt. När real- och studentexamen avskaffades på 1960-talet, försvann en tydlig kontroll på vad som är målet för skolan. Alla länder som får bra resultat på PISA har någon typ av examen: Polen, Finland, Estland, de östasiatiska länderna. Ska vi inte dra lärdom av deras framgångar och inse att vi har gått fel väg?

Enkvist rätt i sin uppfattning om att tydliga mål och ett återinförande av studentexmanen inte skulle drabba de svagaste eleverna. Här vet jag från egen erfarenhet att Enkvists uppfattning är klok. Själv kommer jag från en uppväxt med en lång väg både till boken och högre utbildning. Det är tydliga krav från både föräldrar och lärare som gjorde det möjligt för mig att komma till Lunds universitet och bedriva högre studier.

Det är just dessa elever från hem utan akademisk tradition som behöver tydliga mål mest. Och vi vet att skolan i Sverige på 1960-talet, när vi hade examen, gjorde att många elever från hem utan studietradition gick vidare. Men framför allt finns det inga genvägar. Att gå i skolan ska vara krävande. Annars lär man sig inget. Alla som blivit bra på något vet att det krävs ansträngningar.



Martin Ingvar i professor vid Karolinska Institutet i Solna.

I ett inlägg på denna blogg kommenterade jag den välkände hjärnforskaren Martin Ingvar som i en intervju i tidskriften Modern Psykologi riktar en skarp kritik mot den syn på inlärning som finns i den svenska skolan. Ingvar konstaterar att träning och tragglande faktiskt behövs med tanke på hur våra hjärnor fungerar.

Ingvar om inlärning

Jonas Frykman

Jonas Frykman professor i Etnologi vid Lunds Universitet.

Läs gärna denna intervju med Jonas Frykman, professor i Etnologi med särskild inriktning på skolan, som publicerades i Lärarnas Tidning under rubrik: "Skolan har blivit ett terapeutiskt rum."

Frykman i Lärarnas Tidning

På frågan:
Du har hävdat att det gamla bildningsidealet var mer demokratiskt än dagens omsorgs­ideal. På vilket sätt?
 
Svarar Frykman:
 
" — Alla kan skaffa sig bildning. Det är något du kan vara stolt över. Titta bara på fransmännen. Jag är en av få som sysslat med skolforskning ur ett någorlunda historiskt perspektiv. Jag har sett att klassresorna gjordes möjliga av pluggandet i kunskapsskolan.
 
— Med det terapeutiska omsorgsidealet skapades en gruppkänsla som inte är grundad på vad du presterar utan på vad du ÄR. Reformpedagogiken syftade till att skapa »en skola för alla« men ledde bara till en ny form av elitskola. Skolan har blivit ett terapeutiskt rum i stället för en spelplan med tydliga regler. "

Bild ovan Professor Inger Enkvist.

Etiketter: Skolan, Pisa, Pisa-undersökningen, PISA-undersökningen, Pisa undersökningen, PISA undersökningen, Inger Enkvist, Lunds universitet, Svensk Tidskrift, Utbildningspolitik, Skol- och utbildningspolitik, Skolpolitik, Utbildningspolitik, Grundskolan, Gymnasiet,  Enhetsskolan, Lärlingsutbildning, Den svenska skolan, Lgr69,  Lgr 69, Grundskolan,  Gymnasiet, Studentexamen, Realexmanen, Martin Ingvar, Olof Palme, Stellan Arvidsson, Skolöverstyrelsen, Generaldirektör Stellan Arvidsson, Östtyskland, DDR, DDR-diktaturen, Vänskapsförbundet Sverige-DDR, Jan Björklund, Göran Persson, Hjärnforskare, Hjärnan, Inlärning, Polen, Finland, Estland, Danska, Finska, Värmland, Jämtland, Norrbotten, Dalarna, Läroplaner, Scheman, Utbildning, Förstatliga skolan, Regionalisering, Kommunalisering, Arbetsmarknad, Elever, Katedralskolan i Lund, Katte, Lund, Skåne, Alliansen, Allians regeringen, Valet, Kollektivisering, Antiintellektualism, Individualisering, Likriktning, Jämlikhet, Läxor, Läxfritt, Forskningsanknytning, Forskning, Internationalisering, Nationella prov, Läroplan för grundskolan, Lärarhögskolor, Läroplaner, Jonas Frykman, Etnologi, Hjärnforskning, Neurologi, Skolhistoria,  Utspark, Studentmössor,