torsdag 19 oktober 2017

Charta 77 och Brexit


Paul Knott, f.d. brittisk diplomat, numera bosatt i Schweiz minns hur demokratirörelsen i dåvarande Tjeckoslovakien besegrade kommunist diktaturen och genomförde demokratin med hjälp av sitt dokument Charta 77.

I en läsvärd artikel i The New European drar Knott flera paralleller med Charta 77 rörelsen och den situation som EU rörelsen nu står inför i Storbritannien efter Brexit. Knott ställer frågan om detta dokument som i år fyller 40 år har relevans för den nuvarande situationen i hans hemland?


Det ligger hel del i Knotts analys om att dessa händelser har mer likheter med varandra än vad man först kan ana. Jag minns Charta 77 rörelsen väl med sin frontfigur Václav Havel som genom ett under lyckades undergräva den auktoritära statens legitimitet inte enbart i sitt eget land utan dessutom kom att utgöra inspirationskälla för demokrati aktivister i andra Östeuropeiska länder.


Ryska demokrati aktivister i Moskva 2011
med bilder på Václav Havel.

Man kan med fog påstå att Charta 77, som inledningsvis skrevs under av 242 intellektuella (Havel var teater regissör och dramatiker) och demokrati aktivister, och sedan av flera tiotusentals andra, blev ett dokument med väldig moralisk kraft som kom att besegra kommunismen, avvecklade Järnridån, Warszawa Pakten och Berlinmuren. 



Ett viktigt ögonblick under Sammetsrevolutionen 1989.
Havel omfamnar Alexander Dubček på en teaterscen
i Prag den 24 november 1989, samma kväll som
hela ledningen för det tjeckoslovakiska kommunist
partiet avgick. Detta var det första gången som
Dubček hade visat sig offentligt sedan han avsattes
och sattes i husarrest 1968 av stalinister inom
kommunistpartiet och med hjälp av trupper från
Warszawa Pakten. Dubček ledde en grupp reformister
inom partiet som strävade efter att öppna upp
landet för politisk frihet och ekonomiska reformer.
Dubček blev parlamentets talman 1990 efter det
första demokratiska valet sedan 1938.

Havels kamp handlade om det tjeckiska- och det slovakiska folkens rätt till ett liv i sanning. Att lögn, hat och ledande politikers makt ambitioner inte längre skulle få härska över moralen, samvetet och kulturen. Att politisk populism och dess myter inte längre skulle få dominera det offentliga samtalet. 

Vi har mycket att lära av Havel hans kamp för ett liv i sanning. Då som nu. I Storbritannien liksom i Sverige. För mig är Václav Havel är en av de allra största politikerna i Europa efter Andra världskriget.


"Havel för alltid" En banderoll som hänger
på en byggnad vid Václav platsen i
Prag, sedan 17 november 2015,
årsdagen för Sammetsrevolutionen
1989.

Det mest intressanta i Knotts artikel är hans jämförelse mellan den den offentliga lögnen och de orealistiska utopierna i öststats kommunismen och de som förs fram i Brexit rörelsens Storbritannien. 
Om detta skriver Knott bl.a.:

"Brexit Britain is not the Warsaw Pact, of course. To claim otherwise would be an insult to the brave Eastern European dissenters who fought for their freedom, often at great personal cost and even the risk of death. But the conduct and psychology of Brexit have enough totalitarian aspects to make Charter 77 a valuable guide to challenging it."


Boris Johnson, utrikesminister
ledande politiker i lämna
kampanjen och en varm förespråkare
för en hård Brexit.

"The driving motivation of the Charter 77 movement was to resist the rampant falsehoods and ‘alternative facts’ the communist regime propagated to underpin its ideology and preserve its rule. In this respect, the similarities to the blatant lies of the Leave campaign and the sinister slogans designed to deter resistance to Brexit are obvious. ‘Take Back Control’, ‘The Will of the People’ and ‘Crush the Saboteurs’ could hardly be more pseudo-Stalinist had they been lifted directly from George Orwell’s Nineteen Eighty-Four."

Vaclav Havel avled 2011. Han var Tjeckoslovakiens 10 president 1989-1992, och den första presidenten i den tjeckiska republiken 1993-2003. På nyårsafton 1992 delades Tjeckoslovakien fredligt upp i två stater: Tjeckien och Slovakien.


Vaclav Havel (2010) vid den 
officiella minnesplatsen
för Sammetsrevolutionen 
1989 i Prag. 

Bild ovan:
Vaclav Havel vid en europeisk konferens 2009.


Etiketter:
Charta 77, Brexit, Storbritannien, Tjeckoslovakien, Östeuropa, Europa, Europeiska Unionen, Järnridån, Demokrati, EU, anti kommunism, anti nationalism,  Paul Knott, Tjeckoslovakien Vaclav Havel, George Orwell, 1984, George Orwells 1984, Warszawa Pakten, Stalinism, Nationalism, Sammetsrevolutionen, Alexander Dubček , Pragvåren, 1968, Invasionen av Tjeckoslovakien 1968,   

 



måndag 16 oktober 2017

V har inte gjort upp med kommunismen


PM Nilsson har en skrivit en intressant artikel i Dagens Industri om (V):s kommunistiska tradition och han drar en helt riktig slutsats att detta arv fortfarande härskar i Vänsterpartiet

Detta parti som detta år fyller 100 har valt att INTE officiellt fira sitt jubileum. Och detta beslut är lätt att förstå. Partiets kommunistiska arv är inget fira precis. Och detta är partiledningen förmodligen väl medveten om. Men det värsta är att (V) ännu inte har städat undan kommunismen. Jag instämmer i PM Nilssons uppfattning om att detta är en skandal.



CH Hermansson, partiordförande
för (VPK) 1964-1985.

Det är viktigt att detta röda totalitära arv hos (V) tas upp. Det är viktigt för svensk demokrati att (V):s partiledning inte lyckas mörka undan sin totalitära tradition och gömma undan att man fortfarande, i grund och botten, är ett kommunistiskt parti.

 PM Nilsson ska ha all heder av att han gör oss uppmärksamma på att kommunismen har överlevt inom (V). Det är ganska märkligt att (V) kommit undan med att inte gjort upp med sitt kommunistiska arv. 

(V) skiljer sig på flera punkter från övriga vänstersocialistiska partier i Norden. T.ex. (V) är ensam nordiska medlem i Europa Parlamentets kommunistiska grupp, medan t.ex. danska Socialistiske Folkeparti och finska Vänsterförbundet valt den gröna gruppen. Norska Socialitisk Venstre, är medlem av de grönas europeiska federation.


Malin Björk (V):s
EU-Parlamentariker sedan 2014.
 
Partierna i Norge och Danmark har också offentligt gjort upp med sin kommunism bl.a. genom att publicera vitböcker vilket (V) har vägrat att göra t.ex. när det gäller partiets roll för de så kallade Kiruna svenskarnas öde under Stalins utrustningar. När deras öde har tagits upp till debatt av överlevande, dess släktingar eller historiker har (V) endast framfört märkliga resonemang om att det är en annan tid nu.

Dessutom är danska SFp och norska SV partier som bildades genom utbrytningar från kommunistpartier, men (V):s partihistoria är en kontinuerlig fortsättning på arvet från Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och dess efterträdare Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK).

Det är detta dåligt reformerade kommunistparti som (S) och (MP) nu regerar med stöd av. Så det vore klädsamt att Stefan Löven och Gustav Fridolin dämpar sig angående (M):s och (KD):s eventuella närmande till (SD).


Lars Werner partiordförande (VPK) 1975-1993
här ifrån ett sammanträffande 1976 med Erich Honecker
partiordförande för det östtyska kommunistpartiet
(SED) och landets diktator fram till 1989.

Bild ovan:
Gudrun Schuman, partiordförande för (V)
1993-2003.

Etiketter:
Vänsterpartiet (V), Kommunism, Dagens Industri, DI, PM Nilsson, Jonas Sjöstedt, Gudrun Schyman, EU-Parlamentets kommunistiska partigrupp, Europa parlamentets kommunistiska partigrupp, EU-Parlamentet, Europaparlamentet, Norge, Danmark, Finland, Vänstersocialism, Vänstersocialistiska partier, De Gröna, Gröna partier, Gröna partiguppen i EU- Parlamentet, Socialitiske Folkeparti, Socialitisk Venstre, Vänsterförbundet, Sveriges Kommunistiska Parti, (SKP), Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK), Stefan Löven, Gustaf Fridolin, (M), (KD), (S) (MP), Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Moderaterna   

onsdag 11 oktober 2017

Inhemska minoriteter vad då?


I svensk språkiga Hufvudstadsbladet pågår en intressant debatt om vilken av Finlands inhemska minoriteter ska få den extra plats i EU Parlamentet som denna nation beräknas att få efter Brexit.


I Finland kan man ha en positiv och livaktig diskussion om hur man ska utveckla sin politik för sina inhemska minoriteter. Medan det i Sverige fortfarande råder samma gamla förlegade nationalstatsmyt om en flagga, ett folk, ett språk etc. Fast nästan ingen nation i Europa har denna enhetliga struktur, inte heller Finland och Sverige. Vad som nu sker runt om Europa är att nationalstaternas makt försvagas genom globalisering och internationalisering. En utveckling som avslöjar en konstlad och påtvingad enhetsstruktur genom centralism och ovilja till att bejaka inhemska minoriteters historia, kultur och språk. 


Skylt utanför en tvåspråkig skola
(franska och bretonska) i Rennes.

Antigen bejakar man denna mångfald och möter sina lokala och regionala minoriteter med respekt och ger dessa landsdelar frihet och ett medinflytande som t.ex. Belgien, Österrike och Tyskland. Eller så väljer man en enhetsstatlig väg, som t.ex. Sverige, och då hamnar man för eller senare i växande konflikter och motsättningar som vi nu ser i t.ex. Spanien (ang Katalonien, Baskien och Galicien), i Storbritannien (ang. Skottland och Wales), i Italien (ang. Sydtyrolen, Veneto, Sardinien och Sicilien) och i Frankrike (ang. Bretagne, Normandie, Korsika och Baskien).


Bild från Sydtyrolen, en provins med
huvudsakligen tyskspråkig befolkning
i italienska alperna.

Dessutom har Åland en särställning reglerat i ett särskilt internationellt avtal från 1920-talet som Sverige, Ryssland, Frankrike och Storbritannien har skrivit under. I detta avtal ges Åland långtgående självstyre och skydd för deras rikssvenska (märk väl inte finlandssvenska) språk och kultur. På Åland talar man samma slags svenska som i Roslagen runt Norrtälje. Medan finlandssvenskan är annorlunda och räknas som ett eget språk. Vilket innebär att finlandssvenskar måste erlägga prov i rikssvenska för offentlig tjänst på Åland.


En Ålands färja från Eckerö linjen i
Roslagen, Grisslehamn i Norrtälje kommun.

I Finlands grundlag står att finska, samiska och finlandssvenska är officiella språk i Republiken Finland, och att i Ålands län är rikssvenska officiellt språk (alltså verken finska eller finlandssvenska). Detta internationella avtal kom till stånd efter folkomröstning på Åland där en kraftig majoritet röstade för att man skulle tillhöra Sverige. Det internationella samfundet gav Åland till Finland efter en skiljedom i internationella domstolen  och efter en viss tvekan. Bakom detta beslut fanns en baktanke om att detta skulle stärka den nya republiken Finland.


En åländsk registreringsskylt. I Sverige skulle det vara helt
otänkbart att det skulle få finnas en skylt med regional betäckning
och tillhörande flagga, och särskilt för de regioner med en annan
kulturell identitet än den rikssvenska som t.ex. Skåne, Sámpí,
Gotland eller Jämtland.   

Men att det överhuvudtaget diskuteras i Finland om Åland eller landets samiska befolkning ska få det extra mandat som bedöms tillfalla Finland i Europaparlamentet efter Brexit är ett tecken på man i vårt östra grannland tar minoritetspolitiken på ett betydligt större allvar. Dessutom har Finland (till skillnad mot Sverige och Ryssland) skrivit under FN:s deklaration om urfolkens särskilda rättigheter, vilket Norge har också gjort för sina samer och Danmark har gjort för sin inuitiska befolkning på Grönland. 



Två grönländska kvinnor.

Är det någon som tror att våra svenska politiker överhuvudtaget ens skulle överväga att ge någon av de två extra platser som Sverige kan komma att få i EU Parlamentet till skåningar, samer, jämtar, gutar, tornedalingar, eller någon älvdalning?

 Stockholms stadshus september 2011.jpg


Stockholms stadshus.

Ett nytt exempel på oviljan att ta i tu med minoritetspolitiken i Sverige är beslutet från vänstermajoriteten i Stockholms stadshus, med ansvarigt borgarråd Sissela Nordling Blanco (FI) i spetsen, om att ansöka hos regeringen om att få komma in i det så kallade samiska språkområdet (vilket är bra och är helt rätt), samtidigt som har Stockholms stad inte orkat att behandla en ansökan på fyra år från tornedalsfinska föreningen om att meänkieli (likt samiska, ett finskt-ugriskt språk), ska få samma status som finska redan har och som samiska ska komma att få, trots att meänkieli är vanligare i Stockholm och i Mälardalen än samiska. När detta påtalas för Nordling Blanco i en intervju av SvT:s finskspråkiga nyhetsredaktion (Uutiset) så rycker hon bara uppgivet på sina axlar och kan inte svara på frågan varför inget har hänt ang. meänkieli.

Jag missunnar inte Ålands befolkning en plats till i EU Parlamentet, men denna gång tror jag faktiskt att jag ställer mig på Helsingfors sida mot Mariehamn. Att ge denna plats i EU Parlamentet till den finska delen av Sámpí (Sameland) tycker jag är ett bra förslag. 

Sami Jienat.jpg

Samisk kör som uppträder vid en internationell
kulturfestival för naturfolk 2003.

Bild ovan:
Självständighetsgården i Mariehamn. Lägg märke
till Ålands, Finlands och EU:s flaggor, flaggas
tillsammans. Här ytterligare ett bevis på att
minoritetspolitiken tas på större allvar än i Sverige,
där nationella ämbetsmän försöker förhindra att den
skåneländska flaggan ska används i officiella
sammanhang av Region Skåne. 


Etiketter:
EU, Finland, Åland, Mariehamn, Helsingfors, Minoritetspolitik, Europapolitik, EU-parlamentet, EU-Parlamentet, Norden, Nordism, Europaparlamentet, Samer, Älvdalningar, Skåningar, Gutar, Jämtar, Älvdalen, Skåne, Jämtland, Gotland, Sampi, Sámpí, Tornedalen, Meanämaa, Tornedalen, Meänkieli, Tornedalsfinska, Inuiter, Naturfolk, Ryssland, Norge, Danmark, Grönland, Inuiter, Globalisering, Internationalisering, Veneto, Sardinen, Katalonien, Sardinen, Skottland, Wales, Baskien, Galicien, Sicilien, Sydtyrolen, Bretagne, Normandie, Brexit, Uutiset, Finsk-Ugriska språk, Samiska, Korsika, Hufvudstadsbladet, Bretonska, Stockholms stadshus, Sissela Nordling Blanco, FI, Feministiskt Initiativ, Folkspråk, Inhemska minoriteter, Stockholm, Norrtälje, Grisslehamn,     

lördag 7 oktober 2017

Ett Kurdistan men inte på kristnas bekostnad



Det hedrar Lars Adaktusson, (KD) Europaparlamentariker och f d korrespondent för SvT på Balkan, att han håller minnet av det så kallade Seyfofolkmordet (en samlad benämning för folkmorden på assyrier-, syrianer- och armenier) 1915 levande och ställer upp för att hedra minnet av alla de människor som då dödades, fängslades eller tvingades i landsflykt. 

I media och i den offentliga debatten har Adaktusson fört Sayfofolkmordet på tal och argumenterat för att Europa och Västvärlden har en moralisk skuld att betala för vad som vi då lät hända och att vi därför nu har en skyldighet att ställa upp för dessa folkgrupper. 

Adaktusson för fram ett viktigt budskap i sin vädjan om att Europa måste stå upp för människovärde och religionsfrihet även när det gäller dessa befolkningsgrupper. Han har rätt i att det finns all anledning att påminna om syrianer/assyrier/kaldéer och andra folk i dagens Mellanöstern som t.ex turkmener (som förföljs för deras släktskap med den gamla ockupationsmakten Turkiet) och Yazidier (som förföljs, likt kristna, för att de inte är muslimer och för sin tro på själavandring).



Från ett möte mellan yazidiska ledare
och kaldéiska präster i dåvarande
Mesopotamien (Irak) från c:a år 1890.  

Nuri Seyhan Kino skriver om just detta i Svenska Dagbladet under rubriken:
"De kom för att utplåna oss". 

Det är en stark text om förföljelsen av minoriteter som berör på djupet:

"En av de unga männen berättar: "Jag var med i gruppen som tillfångatogs och skulle slaktas. Vi var 40 män, ISIS- männen var tolv. En av dem filmade och de andra sköt oss." Han minns hur kropparna föll över honom när han hade rasat ner i massgraven. Han höll andan och låtsades vara död. Så överlevde han. Men hela hans familj utplånades." 

De kom för att utplåna oss




Lars Adaktusson (KD)
EU-parlamentariker och f.d.
journalist och utrikeskorrespondent
på SvT.

Jag är en varm anhängare av en kurdisk stat och jag hoppas att den snart kan komma till stånd. Kurder är ett eget folk, med eget språk, egen historia, egen kultur etc. och har därför rätt till att själv få styra sin framtid. Kurder är inga "Bergsturkar" som det brukar framställas i turkisk propaganda. Jag hoppas att kurdiska områden i Iran, i Syrien och i Irak, (i Turkiet på sikt) kan förenas i en självständig nation, Kurdistan.



Assyrier gräver gravar under Seyfo folkmordet 1915.


Men kurder i Sverige och på annat håll har fel när man hävdar att Nineveslätten (som kurdiska styrkor nu kontrollerar) med städerna Mosul och Kirkuk är ett kurdisk område. Denna slätt har haft en assyrisk befolkning i 7000 år och har varit ett kristet område sedan antiken. Det går inte med demokratiska, demografiska, religiösa eller historiska argument att hävda att en framtida kurdisk stat har rätt till detta område. Nineve är det enda området i Irak med kristen majoritet (flertalet är kaldéiska unierade katoliker) och området ligger utanför det irakiska Kurdistan.

Floden Tigris vid Mosul  

Staden Mosul, vid floden Tigris, i Nineve.


Av historiska skäl är försåtligt att assyrier protesterar mot att kurdiska styrkor rycker in i Nineve och protesterar mot den förföljelse som faktiskt blir utsätta för t.ex. i form av plundring, tvångsfördrivning, hot och andra trakasserier. 

Att situationen för assyrierna skulle bli ännu sämre om ISIS åter tar över Nineve, vilket aktuella händelser i Syrien och i andra delar av Irak tydligt visar, är ingen acceptabel ursäkt för det kurdiska agerandet.





Jungfru Marias hus i Efesos, i nuvarande Turkiet 
Enligt kristen tradition flyttade Maria 
tillsammans med lärjungen Johannes till
denna stad efter korsfästelsen av Jesus c:a år 32.

Dessutom vad som också har gjort kurder upprörda i den svenska debatten är när olika debattörer har vågat att ta upp den kurdiska medverkan i folkmordet på olika kristna minoriteter i Mellanöstern i slutet på 1800-talet och i början av 1900-talet när det ottomanska riket upplöstes. Det var framför allt kurder som utförde folkmordet mot de assyriska och syrianska minoriteterna t.ex. kaldéer i Irak och i Iran, vid tiden för det första världskriget. 

Medan etniska turkar ansvarade för folkmordet mot övriga minoriteter som judar, ortodoxa, armenier, greker (bosatta i Mindre Asien, vid Turkiets kust utmed Medelhavet) och pontinska greker. 

När den grekiska befolkningen fördrevs från Mindre Asien försvann kristna minoriteter (även den judiska) nästan helt från västra Turkiet (som hade varit ett kristet område sedan antiken). Flera av dessa församlingar, t.ex. i Antiokia som tömdes på sin befolkning hade en historia från urkyrkans tid och apostel Paulus missionsresor (se Apg., kapitel 18 och 19).


Alexandra Pascalidou
vid utdelningen 

av priset Årets europé 2015.



Den grekiska befolkningsgruppen i Pontien var bosatt vid Turkiets Svarta havs kust och hundratusentals massakrerades i folkmordet. Inte nog med det utan det var denna grupp på 2 till 3 miljoner människor som sedan deporterades 1923. Det är också från denna befolkningsgrupp som en stor del av grekerna i Sverige kommer. Namn som Pascalidou och Staffilidis - till exempel Alexandra Pascalidou och Babis Staffilidis har de suffix som i feminin respektive maskulin form som brukar känneteckna pontinska namn.


Invigning av ett minnesmärke för Soyfo
folkmordets offer, St. Petrus och St. Paulus
syrisk ortodoxa kyrka i Botkyrka.

Seyfofolkmordet och dess konsekvenser har också påverkat Sverige på andra sätt. Flertalet av de assyrier som nu bor i Sverige, inte minst i Södertälje, kommer från Nineveslätten. Även i övriga delar av Irak håller nu på att tömmas på sin kristna befolkning. Dessutom har den irakiska regeringen Bagdad utlovat självstyre för Nineve.

Den diskriminering och förföljelse som kurder tyvärr har  blivit utsatt för genom århundraden ger denna folkgrupp ingen ingen rätt till att förneka sin egen skuld i det turkiska folkmordet på kristna eller att nu förfölja assyrier i dagens Irak.

Jag har kommenterat detta folkmord, Seyfofolkmordet, tidigare i denna blogg:


Mitt inlägg om Seyfofolkmordet

Black Standard[1]

ISIS svarta flagga.

Om kurdiska ledare i Irak och i övriga världen öppet tog avstånd från sitt folks deltagande i folkmordet omkring 1915 skulle mycket vinnas. En process av försoning skulle äntligen kunna inledas mellan kurder och assyrier samt andra kristna befolkningsgrupper i Mellanöstern. Kurdiska krav på självständighet skulle få större moralisk legitimitet. ISIS och andra extrema grupper som nationalister (t.ex. storturkiska rörelsen, som Turkiets nuvarande president Erdoğan stödjer) och islamister skulle isoleras och tappa inflytande.




Bild nederst:
En ekumenisk hågkomst för Seyfo folkmordets offer vid det
officiella minnesmonument i Armienens huvudstad Jerevan.

Bild ovan:  
Kurdiska pesmerga soldater på en stridsvagn i norra Irak.

Etiketter:
IS, ISIS, Dasch, Syfo, Syfo folkmordet, Folkmord, Nineve, Nineveslätten, Kurder, Pesmerga, Irak, Syrien, Turkiet, Armenien, Jerevan, Antiokia, Antiochia, Lars Adaktusson, KD, (KD), Kristdemokraterna,  Botkyrka, Södertälje, Europaparlamentet, EU, EU parlamentet, kristna, muslimer, judar, Gamla testamentet, Apostlagärningarna, Bibeln, Antiken, Svarta Havet, Pontien, Nuri Seyhan Kino, SvD, Svenska Dagbladet, Mosul, Kirkuk, Kaldéer, Erdoğan, Storturkiska rörelsen, Islamism, Ottomanska riket, Kurdistan, Turkmener, Yazidier  

måndag 2 oktober 2017

Europa efter Brexit



Under senare tid har president Emmanuel Macron och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker hållit programtal om hur dessa båda statsmän ser på Europas utveckling och EU:s framtid.


President Emmanuel Macron.
Macron socialliberal och Juncker kristdemokrat. Macron ifrån en stor nation inom unionen Frankrike, Juncker från en liten nation Luxemburg. Trots dessa olikheter och andra, t.ex. avseende ålder, så har dessa två politiker en samsyn om mycket när det gäller EU:s framtid och Europas utveckling.

Jean-Claude Juncker 
EU-kommissionens ordförande.                                                                                          

Juncker var först med sitt så kallade State of Union tal. En tradition som Junckers företrädare José Manuel Barroso införde 2010. Men det tal som väckte störst uppmärksamhet var Macrons. Obekräftade uppgifter i tyska medier gör gällade att Angela Merkel fick läsa Macrons tal i förväg och att hon gillande hans text.

Angela Merkel tysk Förbundskansler.                                                                                       ,                                     

Merkels familj har upplevt nationalism och diktatur. Merkel fick uppleva kommunismens förtryck som medborgare i marxist- leninnistiska Östtyskland och hennes föräldrar fick dessutom också uppleva nazismens skräckvälde. 


Både Macron och Juncker (vars fader var tvångsrekryterad soldat i tyska armén under Andra världskriget efter Nazitysklands ockupation av Luxemburg 1940) påtalar en självklarhet som håller på att glömmas bort. Vi måste ställa upp för EU för då ställer vi upp för Europa. Vi har fått70 år av fred och demokrati bl.a. på grund av ett alltmer fördjupat samarbete mellan Europas nationer och folk. USA har militärt skyddat oss men vår politiska, ekonomiska, kulturella och sociala samverkan har vi européer själv mödosamt byggt upp.

{{{image_alt}}}
Undertecknandet av EU:s första föredrag i Rom 1957.


I Dagens Industri har Frida Wallnor skrivit en intressant artikel om att Sverige bör följa med i fördjupningen av EU.

Wallnors EU artikel i DI

Jag håller med Wallnor, Macron och Juncker om att denna utveckling måste fortsätta. Det finns ingen väg tillbaka. Tänk på alternativen. Åter 1920-1930 talets Europa med ständiga konflikter mellan nationer och inom nationer. De förslag som både Juncker och Macron för fram om EU:s utveckling instämmer jag i. Nationalism, rasism och nationell självtillräcklighet skapar inget humant eller tryggt Europa. ”Det går inte att backa in i framtiden.” som en annan kristdemokratisk regeringschef, Irlands dåvarande premiärminister Garrett Fitzgerald, uttryckte saken i slutet av 1980-talet inför EU:s beslut om att anta Maastrichtfördraget.       

Garret FitzGerald Lisbon 2009 crop.jpg
Garret Fitzgerald 2009.

Juncker, Macron och Merkel är tre politiker som står upp för Europa när många andra stryker olika populistiska och nationalistiska strömningar medhårs för att vinna tillfälliga poänger. Alla dessa tre, som jag vill kalla Europas hopp, är öppet medvetna om att EU och Europa samarbetet har problem. Samtidigt som dessa tre betonar att kritiken emot EU, som delvis är berättigad, INTE har sin upprinnelse i att EU gör för mycket, som med automatik hävdas i Sverige (märkligt nog ofta också av så kallade EU-vänner) utan att problemet är att när EU inte klarar av att lösa övernationella problem som oroar Europas befolkningar, då börjar medborgarna ropa på nationella lösningar. Hit hör migration, organiserad internationell brottslighet och övergripande miljöfrågor. Men då MÅSTE EU får möjligheter att lösa dessa problem.


Ett afrikanskt flyktingläger i regi av UNCHIR.

Migration utgör ett av de allra mest viktiga problem inom Europa som EU lösa. För att lyckas med detta måste ett fungerande yttre gränsskydd skapas inom EU med en gemensam gränspolis. Vilket i sin tur kräver att en gemensam EU organisation bildas för hantering av asyl och flyktingfrågor. Och denna organisation måste hantera dessa frågor såväl inom och utom Europa. Vilket innebär att flyktingar till Europa inte längre ska kunna söka asyl i något av unionens medlemsländer utan i EU, som prövar ansökan i Europa eller i särskilda flyktingcentra utanför unionen. Om ansökan beviljas fördelas migranter till något medlemsland, enligt en överenskommelse där varje lands ansvar utformas utifrån en rad faktorer som antal invånare, storlek, ekonomisk styrka och med hänsyn till vilket ansvar som medlemslandet tidigare har tagit för antalet flyktingar i Europa. 




Spansk gränsstation.

Här måste medlemsländerna vara solidariska. Det är ohållbart att några få nationer (Sverige, Österrike, Holland, Tyskland, Italien och Grekland) ska stå för mottagandet av över 80 procent av Europas flyktingar från Mellanöstern, Afrika och Asien.

Detta var en viktig del både Junckers och Macrons tal. Och detta med all rätt. För om inte dessa utmaningar kan hanteras framgångsrikt kommer EU samarbetet få ökade problem med sin trovärdighet. Jag brukar inte gilla vad vår statsminister Stefan Löfven (S), för fram när det gäller EU, men hans uppfattning om att Europa kan klara den utmaning som migration medför men att detta kräver att vi solidariskt samverkar över nationsgränser. Är rätt och riktig.

View of Mytilene
Mytilene på Lesbos välkänt från den syriska flyktingkrisen.                                                                    

Dessutom är Juncker, Merkel och Macron tre stora politiker som har förstått, vad få ännu har insett i Sverige, att nationalstaten blir en allt mindre lämplig nivå för att ta beslut som berör medborgarna i deras vardagsliv. Den är för liten för stora internationella frågor som fred, att hantera migrationsströmmar, organiserad kriminalitet etc. samtidigt som nationalstaten är för oflexibel och för långt borta för att hantera frågor som rör frågor om utveckling av arbetsmarknad, utbildning och kultur.  

Three soldiers in camouflage stand in salute while a fourth raises a blue and white flag on a red and white striped flagpole.

Nato-flaggan i Polen.
Till detta kommer att alltfler i Europa, likt mig själv, misstror att USA och Storbritannien framöver kommer att vara beredda att militärt försvara Europa och vår demokrati om de inte själva direkt berörs. Som sann vän av Nato, vilket jag fortfarande är, inser jag att Macron har en poäng i att européerna inom EU måste bygga upp en egen försvarsförmåga. Att börja med att samordna tillverkning och beställning av försvarsmateriel kan vara ett klokt första steg. Men det måste följas av flera. På sikt måste kanske en EU-armé måste skapas om USA och UK militärt drar sig undan ifrån den europeiska kontinenten. Och det är bråttom. Både Ryssland och Kina (som fördjupar sitt militära samarbete alltmer) trotsar medvetet i ökad omfattning den världsordning för fred och demokrati som det internationella samfundet har infört efter 1945.

T-90 tank during the Victory Day parade in 2009.jpg

Rysk T-90 stridsvagn.
Men i Sverige förekommer nästan aldrig någon Europadebatt och framför allt ingen debatt om hur Europasamarbetet ska utvecklas. Från riksdag och regering är det tyst. Liksom i svenska medier. Ett exempel är att i Sverige har Macrons tal liksom Junckers inte översattes och publiceras i media, tillskillnad emot Finland och i det så EU-skeptiska Danmark. Ett annat exempel är att i svensk TV fanns ingen kanal som direktsände en valvaka ifrån det tyska valet. I Sverige tycks en uppfattning råda om att vår nation endast är med i EU för att det anses gynna vår industri (vilket är sant), men Europatanken förstår vi inte, har vi satt oss in i eller bryr vi oss inte om.

Europaminister Ann Linde (S)

Hur ser EU:s framtid ut? Likt Macron och Merkel tror jag att EU under en övergångsperiod på 10-15 år kommer alltmer att utvecklas i dubbla hastigheter där nationerna kommer att delta olika mycket i olika delar av EU sammanbet. De medlemsländer som har Euro (och de kommer fler av EU:s länder att komma att få framöver) kommer att fördjupa sitt finansiella samarbete. Steg kommer att tas emot gemensam budget och en gemensam finansminister. Samtidigt kommer det stora flertalet EU-länder att successivt bli mindre toleranta mot B-lags medlemmar som Sverige och de östeuropeiska länderna i den så kallade Visengrádsgruppen.

                                                                     

Euro skulptur.

Juncker har redan påpekat att Sverige och andra länder som uppfyller ekonomiska krav för medlemskap i den monetära unionen kommer att ställs inför ökade krav på att gå med i denna del av samarbetet och att införa Euro som valuta. Och att detta gäller även för att ansluta sig till EU:s bankunion (vilket även länder utan Euro redan nu kan göra). Visegrádsländerna (Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern), kommer inte att släppas in i den monetära unionen eller i bankunionen så länge som deras nuvarande auktoritära ny-nationalistiska utveckling pågår. En utveckling med migrationstrots mot EU och övergrepp mot media, enskilda journalister, ideella organisationer och deras strävan att inskränka rättsväsendets politiska oberoende. I Tjeckien och delvis i Slovakien finns tecken på att den förda politiken börjar omprövas. Men i Polen och Ungern fortsätter utvecklingen åt fel håll.    


                                                  

Visegrádsländernas regeringschefer 2015 
På längre sikt kommer dessa länder likt Bulgarien och Rumänen tvingas att leva upp sina förpliktelser mot sina etniska minoriteter, (inte minst sin romska befolkning) och tvingats att bekämpa sin omfattande korruption. Att ett eller några av dessa länder faktiskt kan komma att kastas ut ur EU är inte helt osannolikt. EU har lärt sig av sina misstag med Storbritannien, som fick det ena undantaget efter det andra, fick igenom den ena kompromissen efter den andra, men som ändå lämnar unionen. Brexit svider i Bryssel men kan bli en katalysator som ger EU-samarbetet ökad kraft.

I allt fler länder tycks medborgarna tänka hoppsan här håller någonting värdefullt på att gå förlorat. I Österrike vann Alexander van der Bellen, en politiker med invandrarbakgrund (född i Österrike av nederländsk pappa) presidentvalet över en pistolviftande nationalist Norbert Hofner från högerpopulistiska Frihetspartiet. van der Bellen var officiellt partilös kandidat i presidentvalet men han var det lilla gröna partiets ordförande 1997-2008.

                                                                  
Alexander van der Bellen                                             
I Nederländerna gick EU-positiva partier framåt och stärkte sin ställning i parlamentet. I Frankrike vann Macron med sin starkt EU-positiva hållning stort i både presidentval och i efterföljande parlamentsval. I flera tyska delstatsval gick det inte särskilt väl för EU kritiska partier. I Norge fick inte EU-kritiska Fremskrittspartiet något större gehör hos väljarna för sitt EU-motstånd. I det tyska parlamentsvalet fick högerextrema AfD en stor framgång som delvis kan förklaras med att man tog röster från ex kommunistiska die Linke (särskilt i det forna Östtyskland). AfD:s framgång kan också förklaras av ett missnöje både bland kristdemokratiska väljare såväl som bland socialdemokratiska med den stora regeringskollation mellan CDU/CSU och SDP som regerat Tyskland i 8 år. Denna koalition upplevs av många väljare ha suddat ut de två stora partiernas profil. AfD som under valkampanjen tog tydliga steg mot nynazism och rasism har nu efter valrörelsen splittrats upp i två partier. En mer demokratiskt sinnad falang ledd av AfD:s ordförande Frauke Petry, bröt sig ur AfD och bildade ett nytt konservativt parti die Blaue.

Frauke Petry.

I Macrons, Merkels och Junckers syn på EU och Europa ligger oss alla tre en övertygelse om att de europeiska värderingarna som rättsstatens principer, demokrati, öppenhet, regionalism, fria medier, socialt ansvarstagande, marknadsekonomi etc. är ideal som vi kan vara stolta över, som vi måste vara beredd att försvara och som vi européer inte ska kompromissa om.

Detta innebär att Sverige, likt Danmark kommer att få allt svårare stanna kvar i nuvarande B-lagsposition. Det är märkligt att detta ännu inte har diskuterats i Sverige. Ett undantag är statsvetare Göran von Sydow men han är ännu ganska ensam i den offentliga debatten. Ämnet anses vara för kontroversiellt men jag tror att många politiker, journalister, ämbetsmän och medborgarna ännu inte har upptäckt vad som är på gång. von Sydow har rätt Sveriges nuvarande B-lags medlemskap blir i längden omöjlig. Det är hög tid att vi i Sverige börjar intressera oss för Europa och för EU. Och att vi börjar aktivt delta i debatten om hur framtidens EU ska se ut. 

Bildresultat för institutet för europapolitiska studier                         

Björn Sydow, statsvetare vid institutet för
Europapolitiska studier.                                                                                
Bild ovan:
EU-parlamentets sessionssal i Strasbourg.
Etiketter:                                                                                                                                                                              
EU, Europeiska Unionen, Europa, Emanuel Macron, Angela Merkel, Jean-Claude Juncker, Valet i Tyskland, Alexander van der Bellen, Stefan Löfven, Sverige, Danmark, Bankunion, EU:s bankunion, Euro, Monetära unionen, Storbritannien, Brexit, Bryssel, Österrike, Nederländerna, Holland, USA, Göran von Syndow, Norge, Norska valet, Valet i Norge, Fremskrittspartiet, Regionalism, Marknadsekonomi, Social marknadsekonomi, die Linke, Die Linke, Die Blaue, die Blaue, Bulgarien, Rumänien, Romer, Visegradsländerna, Tjeckien, Slovakien, Polen och Ungern, Kristdemokrat, Liberal, Kristdemokraterna, Liberalerna, EU-kommissionen, EG-kommissionens ordförande, Frankrikes president, Tysklands Förbundskansler, Europeiska Centralbanken, ECB, Frankfurt, ECB i Frankfurt, Ryssland, Kina, Nato, Luxemburg, Frankrike, Tyskland, Gränskontroll, Migration, Migrationspolitik, Migrationsströmmar, Flyktingar, flyktingspolitik, Irland, Garrett Fitzgerald, Frauke Petry, Norbert Hofner, Frida Wallnor, Dagens Industri, DI.